Upsalaglaciären

Uppsalaforskarna Quensel, Skottsberg och Halle i Patagonien 1908.

Eftersom jag doktorerar på Uppsala universitet får jag ibland frågan hur det kan komma sig, då det inte finns några glaciärer i närheten av Uppsala. Mitt projekt är på Grönland, men det finns faktiskt en glaciär uppkallad efter Uppsala och den ligger i en helt annan världsdel.

Magalhaexpeditionen
Kring 1900 genomförde svenska forskare många expeditioner till främmande länder. Några besökte de okända områdena kring polarområdena. I vissa fall slutade det i katastrof, som Andrées polarexpedition 1897. I andra fall blev det mer lyckat, som den svenska Magalhaexpeditionen 1907 (uppkallad efter Magellans sund). På expeditionen reste Uppsalaforskarna Carl Skottsberg, Percy Quensel och Thore Halle till Patagonien, Falklandsöarna och Sydgeorgien för att studera biologiska och geologiska förhållanden. 27, 26 respektive 23 år gamla lämnade de den 10 september hamnen i Göteborg på fartyget Prinsessan Ingeborg. En månad senare anlände de till Buenos Aires. Skottsberg och Halle reste till Falklandsöarna, medan Quensel begav sig direkt till Punta Arenas vid Eldslandet, som vid den tiden var en nybyggarstad.

Lago Argentino och Hell Gate
Quensel reste sedan med en tysk medhjälpare till Lago Argentino, som är den största sötvattensjön i Argentina. Där studerade de Bismarckglaciären (idag kallad Perito Moreno) i några dagar för att därefter bege sig till den norra armen av sjön, som vid den tiden var lite kartlagd. För att ta sig dit var de tvungna att använda en segelduksbåt, som de fann vid sjöns östra kant. Båten var sliten, men bedömdes användbar. Sjön utsattes ofta för starka västliga vindbyar och den trånga ingången till den norra armen kallades för Hell Gate.

Upptäckten av glaciären
De branta stränderna erbjöd inga övernattningsmöjligheter och eftersom risken för plötsliga stormbyar var stor färdades de hela natten och steg före gryningen i land på en klipphylla för några timmars nattvila. Båten lyftes upp flera meter över vattennivån, men när de vaknade i gryningen hade vattnet stigit upp till tältet och båten var borta. Under natten hade en isdämning ovanför sjön brustit och vattennivån stigit drastiskt. De hade tur och hittade båten oskadad 500 meter bort, vilket troligtvis räddade deras liv.
I morgonljuset tornade sig en enorm och imponerande glaciär upp sig. Quensel skriver i sin resedagbok:

Den väldiga glaciären med isbarriären framför oss erbjöd ett storartat skådespel. Jag har kallat den Upsala-glaciären. Det är den största jag sett i Patagonien, och dess bräm kan ej mycket understiga 15 km i längd. Häraf utskjuter blott ett par km i fjorden, slutande med ett 30 meter högt, tvärbrant, stup. Dess nedre delar äro sönderbråkade till ett kaos af tinnar och spetsar. På sidorna resa sig ståtlig fjällmassiv af granit, under det bakåt i glaciärens längsriktning en större sänka finnes i fjällkedjan, där inga toppar äro att se, ty ‘Ventisquero Upsala’ kommer direkt från den inre inlandsisen.

Därmed hade Upsalaglaciären fått sitt namn. Glaciären har blivit världskänd de senaste åren, då den är en av de glaciärer som minskat mest drastiskt i massa under senare delen av 1900-talet. I dagsläget är den 9 mil lång och minskar med ungefär 200 meter per år.

Den krympande Upsalaglaciären 1928 och 2004.

Mer om strapatserna kan läsas i artikeln Upsala-glaciären – till hundraårsminnet av expeditionen till Patagonien, av Bo Sundqvist i Doktorspromotionen 2011. Kartan är från argentina-excepcion.com