Polarlitteratur #1: I isens grepp

Transporten av difteriserum till Nome i Alaska 1925.

Att sitta nedkrupen i en skön soffa med en filt och en kopp te och läsa en bok som handlar om bitande kyla och svåra strapatser. Att rysa till lite och ta en klunk av det varma teet. Det gillar jag. Genren kallas polarlitteratur.

Författarna Salisbury.

I isens grepp (The cruelest miles) är en bok skriven av kusinerna Gay och Lanley Salisbury och håller i dagsläget håller på att filmatiseras (regissör är Gavin Hood, bl.a. bakom filmen Totsi). Den handlar om den dramatiska transporten av difteriserum med hundspann i Alaska 1925. Den lilla staden Nome i västra Alaska ligger djupt isolerad vid Berings hav. Welch, som var läkare i byn, kände igen symptomen på difteri och telegraferade om akut hjälp till hälsovårdsmyndigheten:

Difteriepidemi nästan oundviklig här. Stop. Behöver omedelbart1 miljon enheter difteriserum. Stop.

Stryparsjukan 
Läget var desperat. Difteri är en mycket allvarlig sjukdom, som för hundra år sedan årligen dödade tusentals barn. Sjukdomen orsakas av en bakterie som producerar ett gift. Symptomen liknar halsfluss, men förvärras och kan leda till kvävning. Ett gammalt namn på sjukdomen vär därför stryparen.

När barnen i Nome insjuknade 1925 fanns det ett serum utvecklat som neutraliserade toxinet, men det fanns hundra mil söderut, bortom havsisen, bergen, floderna och den djupa snön. Därför satte man ihop en räddningsaktion med hundspann. Slädkuskar färdades den långa sträckan i snöstormar och sträng kyla. Författarna beskriver gripande historien som bygger på grundlig efterforskning kring händelsen.

Den vita tystnaden 
I boken skildras Alaskas vildmark i midvinter. Jack Londons novell Den vita tystnaden citeras:

Naturen har många trick för att övertyga människan om hennes ändlighet, men den väldigaste, det allra mest förstummande, är den vita tystnadens passiva fas. All rörelse upphör, himlen klarnar, himlavalvet är som mässing, minsta viskning ter sig som  ett helgerån och människan blir rädd, skräckslagen vid ljudet av sin egen röst. Som det enda stoftkornet av liv som vandrar över en död världs spöklika vidder skälver hon inför sin våghalsighet och inser att hennes liv är en masks, ingenting mer.

Perry Davis smärtdödare
I början av 1900-talet kördes all post med hundspann på vintern. Det var det enda framkomliga sättet innan flyget utvecklades. Alaska verkar vara ett riktigt köldhål. Det var svårt att mäta temperaturen, men slädkuskarna gav sig ogärna ut när det var mer än 50 grader kallt. Det innebar för stora risker.

Det fanns inga tillförlitliga termometrar på den tiden, utan man fick ta till andra knep. Man kunde till exempel ställa ut flaskor med olika innehåll, som frös i tur och ordning. Med kvicksilver, whisky, fotogen och ”Perry Davis smärtdödare” (med okänt innehåll). När smärtdödaren frös var det 60 grader kallt och bruksanvisningen uppmanade vägfararen att sitta kvar vid brasan.

Norrmannen Seppala med sin ledarhund Togo, som körde längst och snabbast till Nome.

Människans bästa vän 
I boken skildras hur beroende slädföraren och ledarhunden var av varandra. Ofta fick slädföraren lita helt till sina ledarhunds klokhet för att undvika att köra ner i öppet vatten eller köra vilse. Men ibland kom inte posten i utsatt tid, vilket var ett tecken på att något inträffat. En gång hittade en man som hette Mitchell en postförare på knä med huvudet lutat mot handen. Ledarhunden satt brevid honom:

Jag ropade på mannen men fick inget svar, och då jag gick närmare såg jag att han hade frusit ihjäl. Posten låg i släden under honom. Mellan tänderna satt en tändsticka och mellan knäna stod en trädlåda där han hade försökt tända tändstickan då händerna förfrös. Mitchell såg ett öppet hål i isen några meter bakom och förstod vad som hade hänt. Bitar av selar låg strödda runt omkring, ett tecken på att de fyra andra hundarna hade bitit sig fria och sprungit sin väg. Men ledarhunden hade stannat hos sin husse med de fyra tassarna fastfrusna vid marken. Den trogna varelsen var så svårt köldskadad att Mitchell inte kunde göra något annat än att skjuta den.

Hur det gick med transporten av difteriserum till Nome avslöjar jag inte här. Passa på att läs boken innan filmen kommer!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s