Den onda draken

Glaciärer är känsliga indikatorer på klimatförändringar och viktiga källor till det historiska klimatet. De flesta glaciärer minskar idag i massa, och det framställs oftast som en stor tragedi. Men glaciärer har inte alltid uppskattats. Under Lilla istiden, mellan åren 1300-1900, förekom det flera kalla perioder i Europa och då ökade många glaciärer i massa.

Det var så kallt att havsisen i Arktis sträckte sig långt söderut och isbjörnar gick iland på Island. Den nordiska kolonisationen av Grönland upphörde även under denna tid, troligtvis på grund av kylan. Många floder och kanaler frös till is i Europa.

Frusen kanal i Holland på 1500-talet.

I Alperna växte glaciärerna och vällde fram över dalgångar och förstörde byar, åkermark och gårdar. Vissa glaciärer växte så mycket som 100 meter per år. Glaciärer kunde även blockera dalgångar och bilda floddämningar, som när de brast skapade så kallade jökulhlaups, glaciärflodvågor.

Därför var synen på glaciärer en annan än idag. När glaciärerna avancerade i århundraden, sågs det som en förbannelse, en ond drake. De förknippades med helvetet och skärselden för förlorade själar. Inte förrän i slutet av 1700-talet blev alpglaciärerna sedda på med beundran och med en djup uppskattning för det vilda. Först då reste konstnärer och författare till Alperna och beskrev omgivningarna naturromantiskt.

Idag ses glaciärer fortfarande i ett romantiskt skimmer; som en bräcklig varelse, som behöver snö och kyla för att överleva.