Polarfåglar #2: Isbjörnens följeslagare

Den fågel som häckar längst norrut i världen är ismåsen (Pagophila eburnea). Den är känd för att följa efter isbjörnar, vars matrester och avföring den också äter. Precis som isbjörnen är den beroende av havsisen i Arktis och släktnamnet Pagophila betyder isälskande.

Den är lätt att känna igen då den är alldeles vit, ganska kompakt och i samma storlek som en fiskmås. Den har ett tärnliknande läte. Ismåsen är en sällsynt gäst i Sverige. Den sågs senast i december på västkusten, vilket var den 24:e observationen i Sverige.

Minskning ett mysterium
Det råder stora luckor i kunskapen om ismåsen. Den häckar vid klippor, ibland på nunataker. På vintern rör den sig bara så långt söderut att den slipper totalt mörker. I arktiska Kanada har arten minskat med uppemot 85 procent sedan början av 1980-talet. Ingen vet riktigt vad det är som händer med populationerna där och förhoppningsvis är populationerna i Sibirien mer stabila.

Studier i Norge har visat att ismåsars ägg i Arktis innehåller höga halter av miljögifterna DDT och PCB, mycket högre än hos andra sjöfåglar. Användningen av kemikalierna har förbjudits, efter att gifterna hittats i bröstmjölken hos inuiter och isbjörnar. Ingen vet varför halterna fortfarande är så höga hos just ismåsen. I arktiska Kanada har man i sin tur hittat extremt höga halter av kvicksilver hos fågeln.

Ingenstans att ta vägen
Andra stressfaktorer, som problem med att hitta föda på grund av den minskade havsisen, kan göra att gifterna som lagras i fettet kommer ut i omlopp i kroppen. Klimatförändringarna är troligtvis det största långsiktiga hotet för ismåsen.

Det är ironiskt att en art som lever så långt bort från civilisationen är den som drabbas mest. Ismåsen sitter bokstavligen på toppen av ett smältande jordklot och har ingenstans att ta vägen.

Mer om ismåsen kan du läsa här.