Studier i Gotlands landskap

Student i utsiktstornet på Gotlands högsta punkt, Torsburgen, en gammal strandklint från Baltiska issjön.
Student i utsiktstornet på Gotlands högsta punkt, Torsburgen,
en gammal strandklint från Baltiska issjön.

Här kommer de utlovade inlägget om min resa till soliga Gotland i slutet av maj. Jag assisterade på en geomorfologikurs. För er som inte är insatta i terminologin, så rör sig geomorfologin i gränslandet mellan geologi och geografi och är studiet av landformer och varför landskapet ser ut som det gör. Gotland är ju känt för sina alvarmarker men det finns mycket annat att titta på.

Fältsippan, en typisk alvarväxt.
Fältsippan, en typisk alvarväxt.
I mitt forskningsområde (glaciologi) tittar man ofta på hur glaciärer format landskapet och det finns även spår av detta på Gotland, tro det eller ej. Men Gotland är mycket äldre än den senaste istiden!

Gotland bildades för ca 400 miljoner år sedan, under Silurtiden och låg då ungefär vid Medelhavet. Efterhand som kontinentalplattorna har flyttat sig har Gotland hamnat längre norrut. Det är därför Gotland består till största delen av kalksten. Längst ut på södra Gotland går en sträng av sandsten från Grötlingbo till Hoburgen. Både sandsten och kalksten har flitigt använts till hus och kyrkor.

Den granit och porfyr man hittar på Gotland kom med inlandsisen och lämnades kvar när isen smälte. Det finns även några små drumliner, moränavlagringar som bildades under inlandsisen och som har formen av en valrygg i isens rörelseriktning. De hann vi inte besöka denna gång, men jag ska leta upp dem på egen hand i sommar!

Men den kanske mest kända avlagringen från istiden på Gotland, är sandryggarna på Fårö och Gotska sandön. Den lättaste sanden, som är mycket fin, bygger upp de flygande sanddynerna som rör sig uppemot sex meter per år. I Ulla Hau har detta skapat problem, men återplantering av träd har delvis hindrat erosionen.

Ulla Hau på Fårö. Myrlejonens hem! Myrlejonen gräver gropar som myrorna ramlar ner i. Hur ser ett myrlejon ut? Klicka här.
Ulla Hau på Fårö. Myrlejonens hem! Myrlejonen gräver gropar
som myrorna ramlar ner i. Hur ser ett myrlejon ut? Klicka här.

Raukarna på Fårö består däremot av hård kalksten. Den mjukare märgelstenen runt om har sköljts bort av havets vågor. Strandlinjen gick tidigare uppe på burgen, ovanför raukarna, men efter inlandsisens tyngd så reser sig Gotland sakta uppåt. Ön höjer sig fortfarande med ca 1 mm/år (10 cm/100 år).

Vi åkte även en sväng till en av mina favoritplatser på Gotland, Stora Karlsö. Där studerade vi Stora Förvar, den största grottan på ön och tittade på karstformationer. Karst är ett vittringsfenomen som består av vida sprickor, skiktfogar och grottsystem, som bildas i kalksten då det sura regnet löser upp den basiska kalkstenen.


Efter kursen hade jag fått ett litet uppdrag av mina meteorologikollegor att byta några minneskort i en väderstation på Östergarn, en ö utanför östra Gotland. En ö jag aldrig besökt, så uppdraget tog jag gladeligen! Jag åkte inte själv förstås. Min crew bestod av mina föräldrar som bor på Gotland, en känd trubadur från Stockholm med respektive och Lennart båtchauffören.