Polarfåglar #5: Garfågeln – Nordens utdöda pingvin

Norra halvklotets största fågel, garfågeln (Pinguinus impennis), kunde inte flyga men var en otroligt snabb och skicklig simmare.

Inte släkt med pingvinen
Garfågeln var den enda arten i släktet Pinguinus, en grupp av flera stora alkfåglar som alla saknade flygförmåga. Fågeln var dock inte släkt med pingvinen, utan det är pingvinen som har fått sitt namn från garfågeln! Vad ordet egentligen betyder är omtvistat, men kommer kanske från walesiskans pen gwyn, som betyder ”vitt huvud”. Det svenska namnet har den fått ifrån fornnordiskans geirr vilket betyder spjut och syftar på fågelns långa näbb.

Idag lever dess släktingar kvar, och tordmulen är som en mini-garfågel. Garfågeln var fem gånger så stor som en tordmule, ungefär 70 cm i höjd. Idag finns det ett uppstoppat exemplar på Naturhistoriska Riksmuseet. Den vägde uppemot 5 kilo och kunde med sin tyngd dyka ner till djup på uppemot 150 meter.

Garfågeln häckade på klippiga öar i norra Atlanten, med en sluttande strand där den lätt kunde ta sig upp på land. På 1700-talet fanns det kolonier på Newfoundland med uppemot 100 000 par, som stod tätt ihop och ruvade på ägg, likt pingviner.

Jakten utplånade fågelns existens
Sedan 900-talet har människan jagat garfågeln för kött och ägg, men det var när de började dödas för sitt dun som de gick mot sin verkliga undergång. Den sista garfågeln dödades 1844 på Island. De fångade fågeln för att sälja skinnet, som var mycket eftertraktat. De sista garfågelkolonierna fanns på några småöar utanför Island och kallas än idag Geirfuglasker, som betyder Garfågelön. Några av öarna utplånades av ett vulkanutbrott 1830, vilket inte gjorde det lättare för deras existens. I Fältbiologen kan man läsa hur jakten gick till i detalj:

Det gick med lätthet att gå ifatt en garfågel, så det var vad man gjorde när världens två sista garfåglar fångades in och dödades. Det hela är mycket väldokumenterat:

Den tredje juli 1844 ger sig en grupp med fiskare under ledning av Vilhjalmar Hakonarsson iväg från Keflavik. Målet är den ogästvänliga ön Eldey (Eldön) vid Islands sydvästra spets.

De fyra männen från Keflavik lägger till vid Eldeys steniga strand och börjar klättra uppför lavaklipporna. När de, mitt bland otaliga sillgrisslor och tordmular, får syn på två garfåglar tar de genast upp jakten.

Att häcka i stora kolonier är ett sätt att bättre kunna stå emot inkräktare men när garfåglarna nu står ensamma, utan att backas upp av tusentals andra, flyr de utan att ens försöka försvara sig. Med lyfta huvuden och vingarna utsträckta springer de så fort de förmår.

Den ena garfågeln drivs in i ett hörn av bergväggen där den fångas in. Nära klippkanten, som här reser sig till ett brant stup, får två av männen tag på den andra fågeln och stryper den. Man är noga med att inte skada fjädrarna eller skinnet. De återvänder till platsen där jakten startade men då man finner ägget som paret ruvade på vara krossat lämnas det kvar på marken.

Hakonarsson återvänder till Eldey några år senare, i hopp om att finna fler garfåglar, men utan lycka. Efter 1844 har det bara rapporterats några få osäkra observationer av stora svartvita fåglar med en vit fläck framför ögat.

Vid en arkeologisk utgrävning har man hittat ben från en garfågel på Stora Karlsö på Gotland, men troligtvis har fågeln aldrig häckat längs den svenska kusten. De kan ha simmat in i Östersjön för att söka föda. Idag får man istället hälsa på dess släktingar, tordmulen och sillgrisslan på Stora Karlsö.