Blogg

Den långsamma vägen

På väg till Svalbard vill jag passa på att slå ett slag för den långsamma vägen. Om jag har möjlighet tar jag gärna landvägen till min destination, om tiden finns till det. Inte bara av miljöskäl. Tar jag flyget från Stockolm, via Oslo till Svalbard, hade det tagit sju timmar. Istället valde jag nattåget till Narvik och därifrån vidare med buss till Tromsö, där jag hoppar på flyget. Den långsammare vägen, som tog mig över ett dygn i resväg.

På vägen fick jag tid att uppleva förändringen i landskapet och det skiftande ljuset. Jag fick tid att reflektera över vart jag var på väg och vad jag lämnade bakom mig. Jag fick tid att hälsa på två vänner på vägen på den 68 breddgraden. Spendera en dag ute på fjället i Narvik och se solen blygsamt titta fram över bergskrönet. Värma mig framför brasan i en liten stuga utanför Tromsö. Sedan klev jag på flyget i Tromsö, redo för 78 grader nord.

Om Narvikäventyret finns beskrivet i Anna Malous blogg.

Solen tittar fram i Narvik.

Polarlitteratur #1: I isens grepp

Transporten av difteriserum till Nome i Alaska 1925.

Att sitta nedkrupen i en skön soffa med en filt och en kopp te och läsa en bok som handlar om bitande kyla och svåra strapatser. Att rysa till lite och ta en klunk av det varma teet. Det gillar jag. Genren kallas polarlitteratur.

Författarna Salisbury.

I isens grepp (The cruelest miles) är en bok skriven av kusinerna Gay och Lanley Salisbury och håller i dagsläget håller på att filmatiseras (regissör är Gavin Hood, bl.a. bakom filmen Totsi). Den handlar om den dramatiska transporten av difteriserum med hundspann i Alaska 1925. Den lilla staden Nome i västra Alaska ligger djupt isolerad vid Berings hav. Welch, som var läkare i byn, kände igen symptomen på difteri och telegraferade om akut hjälp till hälsovårdsmyndigheten:

Difteriepidemi nästan oundviklig här. Stop. Behöver omedelbart1 miljon enheter difteriserum. Stop.

Stryparsjukan 
Läget var desperat. Difteri är en mycket allvarlig sjukdom, som för hundra år sedan årligen dödade tusentals barn. Sjukdomen orsakas av en bakterie som producerar ett gift. Symptomen liknar halsfluss, men förvärras och kan leda till kvävning. Ett gammalt namn på sjukdomen vär därför stryparen.

När barnen i Nome insjuknade 1925 fanns det ett serum utvecklat som neutraliserade toxinet, men det fanns hundra mil söderut, bortom havsisen, bergen, floderna och den djupa snön. Därför satte man ihop en räddningsaktion med hundspann. Slädkuskar färdades den långa sträckan i snöstormar och sträng kyla. Författarna beskriver gripande historien som bygger på grundlig efterforskning kring händelsen.

Den vita tystnaden 
I boken skildras Alaskas vildmark i midvinter. Jack Londons novell Den vita tystnaden citeras:

Naturen har många trick för att övertyga människan om hennes ändlighet, men den väldigaste, det allra mest förstummande, är den vita tystnadens passiva fas. All rörelse upphör, himlen klarnar, himlavalvet är som mässing, minsta viskning ter sig som  ett helgerån och människan blir rädd, skräckslagen vid ljudet av sin egen röst. Som det enda stoftkornet av liv som vandrar över en död världs spöklika vidder skälver hon inför sin våghalsighet och inser att hennes liv är en masks, ingenting mer.

Perry Davis smärtdödare
I början av 1900-talet kördes all post med hundspann på vintern. Det var det enda framkomliga sättet innan flyget utvecklades. Alaska verkar vara ett riktigt köldhål. Det var svårt att mäta temperaturen, men slädkuskarna gav sig ogärna ut när det var mer än 50 grader kallt. Det innebar för stora risker.

Det fanns inga tillförlitliga termometrar på den tiden, utan man fick ta till andra knep. Man kunde till exempel ställa ut flaskor med olika innehåll, som frös i tur och ordning. Med kvicksilver, whisky, fotogen och ”Perry Davis smärtdödare” (med okänt innehåll). När smärtdödaren frös var det 60 grader kallt och bruksanvisningen uppmanade vägfararen att sitta kvar vid brasan.

Norrmannen Seppala med sin ledarhund Togo, som körde längst och snabbast till Nome.

Människans bästa vän 
I boken skildras hur beroende slädföraren och ledarhunden var av varandra. Ofta fick slädföraren lita helt till sina ledarhunds klokhet för att undvika att köra ner i öppet vatten eller köra vilse. Men ibland kom inte posten i utsatt tid, vilket var ett tecken på att något inträffat. En gång hittade en man som hette Mitchell en postförare på knä med huvudet lutat mot handen. Ledarhunden satt brevid honom:

Jag ropade på mannen men fick inget svar, och då jag gick närmare såg jag att han hade frusit ihjäl. Posten låg i släden under honom. Mellan tänderna satt en tändsticka och mellan knäna stod en trädlåda där han hade försökt tända tändstickan då händerna förfrös. Mitchell såg ett öppet hål i isen några meter bakom och förstod vad som hade hänt. Bitar av selar låg strödda runt omkring, ett tecken på att de fyra andra hundarna hade bitit sig fria och sprungit sin väg. Men ledarhunden hade stannat hos sin husse med de fyra tassarna fastfrusna vid marken. Den trogna varelsen var så svårt köldskadad att Mitchell inte kunde göra något annat än att skjuta den.

Hur det gick med transporten av difteriserum till Nome avslöjar jag inte här. Passa på att läs boken innan filmen kommer!

Upsalaglaciären

Uppsalaforskarna Quensel, Skottsberg och Halle i Patagonien 1908.

Eftersom jag doktorerar på Uppsala universitet får jag ibland frågan hur det kan komma sig, då det inte finns några glaciärer i närheten av Uppsala. Mitt projekt är på Grönland, men det finns faktiskt en glaciär uppkallad efter Uppsala och den ligger i en helt annan världsdel.

Magalhaexpeditionen
Kring 1900 genomförde svenska forskare många expeditioner till främmande länder. Några besökte de okända områdena kring polarområdena. I vissa fall slutade det i katastrof, som Andrées polarexpedition 1897. I andra fall blev det mer lyckat, som den svenska Magalhaexpeditionen 1907 (uppkallad efter Magellans sund). På expeditionen reste Uppsalaforskarna Carl Skottsberg, Percy Quensel och Thore Halle till Patagonien, Falklandsöarna och Sydgeorgien för att studera biologiska och geologiska förhållanden. 27, 26 respektive 23 år gamla lämnade de den 10 september hamnen i Göteborg på fartyget Prinsessan Ingeborg. En månad senare anlände de till Buenos Aires. Skottsberg och Halle reste till Falklandsöarna, medan Quensel begav sig direkt till Punta Arenas vid Eldslandet, som vid den tiden var en nybyggarstad.

Lago Argentino och Hell Gate
Quensel reste sedan med en tysk medhjälpare till Lago Argentino, som är den största sötvattensjön i Argentina. Där studerade de Bismarckglaciären (idag kallad Perito Moreno) i några dagar för att därefter bege sig till den norra armen av sjön, som vid den tiden var lite kartlagd. För att ta sig dit var de tvungna att använda en segelduksbåt, som de fann vid sjöns östra kant. Båten var sliten, men bedömdes användbar. Sjön utsattes ofta för starka västliga vindbyar och den trånga ingången till den norra armen kallades för Hell Gate.

Upptäckten av glaciären
De branta stränderna erbjöd inga övernattningsmöjligheter och eftersom risken för plötsliga stormbyar var stor färdades de hela natten och steg före gryningen i land på en klipphylla för några timmars nattvila. Båten lyftes upp flera meter över vattennivån, men när de vaknade i gryningen hade vattnet stigit upp till tältet och båten var borta. Under natten hade en isdämning ovanför sjön brustit och vattennivån stigit drastiskt. De hade tur och hittade båten oskadad 500 meter bort, vilket troligtvis räddade deras liv.
I morgonljuset tornade sig en enorm och imponerande glaciär upp sig. Quensel skriver i sin resedagbok:

Den väldiga glaciären med isbarriären framför oss erbjöd ett storartat skådespel. Jag har kallat den Upsala-glaciären. Det är den största jag sett i Patagonien, och dess bräm kan ej mycket understiga 15 km i längd. Häraf utskjuter blott ett par km i fjorden, slutande med ett 30 meter högt, tvärbrant, stup. Dess nedre delar äro sönderbråkade till ett kaos af tinnar och spetsar. På sidorna resa sig ståtlig fjällmassiv af granit, under det bakåt i glaciärens längsriktning en större sänka finnes i fjällkedjan, där inga toppar äro att se, ty ‘Ventisquero Upsala’ kommer direkt från den inre inlandsisen.

Därmed hade Upsalaglaciären fått sitt namn. Glaciären har blivit världskänd de senaste åren, då den är en av de glaciärer som minskat mest drastiskt i massa under senare delen av 1900-talet. I dagsläget är den 9 mil lång och minskar med ungefär 200 meter per år.

Den krympande Upsalaglaciären 1928 och 2004.

Mer om strapatserna kan läsas i artikeln Upsala-glaciären – till hundraårsminnet av expeditionen till Patagonien, av Bo Sundqvist i Doktorspromotionen 2011. Kartan är från argentina-excepcion.com

14 miljoner år gammal sjö på isens botten

En sjö som varit isolerad i 14 miljoner år på botten av Antarktis inlandsis, kommer snart att nås för första gången. Glaciologer håller just i denna stund på att borra ner till sjön, som ligger fyra kilometer under isen, för att ta vattenprover. Vad som gömmer sig där nere i djupet är det ingen som vet.

Rysk forskningsstation
Sjön heter Vostok och ligger under en rysk forskningsstation med samma namn på östra Antarktis. Stationen ligger på jordens kallaste plats, med uppmätta temperaturer på -89 grader. Vostoksjön är gigantisk, 250 km lång, 50 km bred och 800 m djup och kan jämföras med Ontariosjön i Nordamerika. Den upptäcktes 1996 och sedan dess har man hittat uppemot 150 subglaciala sjöar under isen på Antarktis.

Sjöarna bildas när vatten smälter av värmen från berggrunden och det stora trycket under isen. Om sjöarna är tillräckligt stora skapar de ett avtryck på ytan av isen, eftersom isen flyter på sjön. Detta gör att isytan blir helt horisontell. Många av sjöarna är förbundna med varandra och vattenflödet mellan dem kan ha stor betydelse för isens rörelser och hur fort avsmältningen sker i framtiden om temperaturerna fortsätter att öka.

Känslig miljö
Eftersom sjön varit orörd i 14 miljoner år har forskarna varit mycket försiktiga med hur de ska borra sig ner till den. Tidigare planer har stoppats av Antarktissekretariatet (ATS), som bevakar kontinentens miljöfrågor. ATS har varit oroliga att den orörda sjön kommer smutsas ner av borrvätskor. Sjön innehåller även höga halter av syre och kväve, vilket skulle göra att sjön brusade upp genom borrhålet som en skakad läskflaska.

Nu har ATS godkänt en borrningsteknik, där de kommer låta lite sjövatten komma upp i borrhålet, för att sedan frysa till is. Sedan kommer det tas prover på isen nästa år. Det forskarna hoppas på är att hitta levande organismer i vattnet, så kallade extremofiler. Dessa är mycket intressanta för astrobiologer, eftersom det kan svara på frågor om det kan finns liv på Jupiters måne Europa eller Saturnus måne Enceladus, som båda är täckta av is.

Ont om tid
De ryska forskarna är osäkra på när de kommer nå ner till sjön, då sjöns exakta yta inte har gått att fastställa. I dagsläget har de nått ett djup på 3 650 meter och tror sig vara 100 meter från sjöns yta. De kan borra ungefär 4 meter per dag och om de inte hinner ner till sjön innan den antarktiska sommaren är slut, får de fortsätta nästa år.

En snöboll stor som jorden

Tanken på att det för 700 miljoner år sedan var så kallt att hela jorden var som en enda stor snöboll är fascinerande.

Forskare är oense om jorden var en enda stor snöboll eller om den mer såg ut som en slaskboll, med en del öppet vatten. Men i vilket fall så var det otroligt kallt på jorden, med en medeltemperatur på -50 grader. Det var först efter långvariga vulkanutbrott, som halten av koldioxid ökade i atmosfären och gjorde att jorden så småningom kunde tina upp.

Bevis för snöbollsteorin är bland annat att det i namibiska öknen finns flyttblock, som skapas när glaciärer smälter. Förekomsten av flyttblocken är svåra att förklara på något annat sätt än att hela jorden var täckt av is.

Det finns även forskare som tror att snöbollsjorden var förutsättningen för att djur utvecklades på jorden, då den stora omfattningen av glaciärer gjorde att mycket fosfor eroderade och hamnade i haven. Höga fosforhalter behövdes för att djuren skulle utvecklas. Just för 500 miljoner år sedan uppstod plötsligt tusentals nya djurarter. De extrema klimatförändringarna satte fart på evolutionen.

Vetandets värld om morbidturister och kvinnohot

vet

Sveriges Radios reporter Gustaf Klarin besökte Grönland och gjorde fyra annorlunda radioprogram om klimatförändringarna och påverkan på det grönländska samhället, för Vetandets värld.

Länkar till programmen:
Klimatjournalistiken bingo för Grönland

Grönlands olja enar, uranet splittrar

Blåare Arktis, grönare Grönland och gladare bönder

Kvinnorna större hot än klimatförändringarna?