Fältarbete på Svalbard #1: Ny-Ålesund

Karta över Kongsfjorden

Min forskarutbildning börjar lida mot sitt slut och jag fick möjligheten att jobba några veckor (april till maj) på ett nytt projekt i Ny-Ålesund på västra Spetsbergen, för att kartlägga bottentopografin under glaciärerna i Kongsfjorden.

Ny-Ålesund är en gammal gruvby och numera forskningsstation som drivs av det före detta gruvbolaget Kingsbay (ägs av norska staten). 35 personer bor där året om och lite fler forskare på sommaren. Byn är den fjärde nordligaste i världen och det finns forskningsstationer från Norge, Kina, Japan, Sydkorea, Frankrike, England, Italien och Tyskland.

Det finns inga vägar till Ny-Ålesund och all transport måste ske via flyg, skoter eller båt. Inga turister har tillåtelse att besöka den vilket gör platsen till en lugn oas jämfört med Longyearbyen. Kryssningsfartyg har tillåtelse att besöka byn under dagtid och de kommer under sommaren. Här är lite bilder från byn och dess omgivningar.

Ofta var arbetsdagarna långa, men eftersom solen aldrig gick ner kunde vi ändå unna oss lite skidåkning på kvällstid. Skidåkningen är varierande på Svalbard, då det inte kommer några stora snömängder och vinden ofta blåser bort snön från topparna. Men vi lyckades hitta några decimeter puder på sina ställen.

Annonser

Hälsningar från ett isländskt eldfjäll

Siffrorna till höger är dagar sedan utbrottet startade (den 16 september-1 november). Den blå färgen indikerar de äldsta jordbävningarna och den röda är det senaste. Magman flyttade sig nordöst under Vatnajökull innan den kom upp till ytan.
Källa: en.vedur.is

Största vulkanutbrottet på över 200 år
Vulkanutbrottet är det största vulkanutbrottet på Island sedan Laki 1783, då många islänningar strök med. Lavan täcker i dagsläget ett område på 66 kvadratkilometer. Jokern i händelseförloppet just nu är calderan, under Vattnajökull, med närmare bestämt 800 meter is över sig och som har en diameter på 10 km. Just nu sjunker isytan och det är många jordbävningar över 5 på Richterskalan (röda plupparna vid calderan på bilden ovan).

Caldera, är en kraterliknande formation som skapas då en vulkan kollapsar och kallas ibland felaktigt för krater. När magmakammaren under en vulkan töms kan ”taket” sjunka in och skapa en stor rund struktur som liknar en kittel. Till skillnad från kratrar, som oftast bildas av explosioner, så är en caldera ofta mer än en kilometer i diameter.

I dagsläget har isytan i calderan sjunkit 50 meter och vulkanutbrottet fortgår norr om istäcket. Troligtvis beror det på att magmakammaren håller på att tömmas. Det är inte så troligt att magman kommer tränga upp till glaciären, men det går inte att utesluta. Ifall magman når upp till Vattnajökull kommer den smälta stora mängder av is och detta kan leda till en störtflod. Att calderor kollapsar är ganska ovanligt på Island, det händer kanske vart 50-100 år och det är första gången det kan observeras i detalj av forskare. Jökullopp däremot är ganska vanliga på Island, små störtfloder förekommer årligen, och därför finns ett övervakningssystem i de flesta älvar.

Magmakammaren under calderan. Källa: http://www.ruv.is

Området har spärrats av då det är farligt att andas in svaveldioxiden från utbrottet. Numera har alla samhällen runt Island sin egen svaveldioxidmätare, då den omväxlande vinden sprider gaserna över hela ön. Ibland kan halterna av svavel vara väldigt höga även i Reykjavik och då rekommenderas det att hålla fönstren stängda. Det kliar i halsen och svider i ögonen. Så det blir inga närbilder på vulkanen från min vistelse här.

En del av det isländska livet
Den vulkaniska aktiviteten är islänningarna ganska vana vid. På vägen till konferensanläggningen som ligger vid Eyjafjallajökull, en bit österut från Reykjavik, passerade vi ett litet samhälle där det är mycket geotermisk aktivitet. En dag upptäckte en av husägarna i byn att deras vardagsrumsgolv, bestående av betong, hade helt smält ner till en sörja. Det hade bildats en geotermisk källa under deras hus, långsamt, utan att de märkt något. Som tur kom ingen till skada. Sådant är livet för en islänning, naturkatastroferna under vardagsrumsgolvet.

Om du vill veta mer om vulkanutbrottet så har National Geographic gjort en kortfilm, som du kan se här. Uppdaterad information om händelseförloppet finns på Islands meteorologiska hemsida, en.vedur.is.

Kartläggning av den subglaciala topografin på Grönland


Nu finns mitt omfattande dataset, som jag samlade in på Grönland under tre års fältarbete, tillgängligt på nätet i tidskriften Earth System Science Data, för alla att ladda ner gratis (så kallat open access):

Sammanfattning av arbetet på svenska
De ökade temperaturerna i Arktis påskyndar förlusten av landbaserad is lagrad i glaciärer och permafrost. Grönlands inlandsis är den största ismassan på norra halvklotet och lagrar ca 10% av allt sötvatten på jorden, vilket motsvarar 7 meter global havsnivåhöjning. För några decennier sedan var inlandsisens massbalans dåligt känd och antogs ha liten inverkan på havsnivåhöjningen. Utvecklingen av regionala klimatmodeller och fjärranalys av inlandsisen från satelliter under de senaste decennierna har avslöjat en betydande massförlust.

För att förutse vilken inverkan inlandsisen har på framtida havsnivåhöjningar är det viktigt att förstå de fysikaliska processerna som styr dess massbalans och rörelse. I sydost och de centrala västra delarna av inlandsisen domineras massförlusten av dynamiska processer i isströmmar som kalvar i havet. Massförlusten i de centrala norra, sydvästra och nordöstra delarna domineras av isytans massbalans.

Ytterst lite är känt om hur det hydrologiska systemet ser ut under inlandsisen. Hur väl det hydrologiska systemet är utvecklat under inlandsisen avgör vattnets påverkan på isrörelsen. Efter decennier av teoretiska och empiriska studier börjar vi först nu förstå de olika processer som ingår i den otillgängliga subglaciala miljön och fältobservationer behövs för att testa teorier om subglaciala processer. Genom att förstå dynamiken under Grönlands inlandsis kommer det vara möjligt att förutsäga dess framtida stabilitet under ett varmare klimat.

Botten- och istjocklek från västra Grönlands inlandsis.
Källa: Lindbäck et al. (2014) ESSD

Jag har i datasetartikeln fokuserat på markbaserade radarmätningar för att kartlägga den subglaciala topografin för en landbaserad del av den västra inlandsisen. Denna kunskap är en viktig förutsättning för att kunna modellera den subglaciala hydrologin. De högupplösta kartorna av istjocklek och bottentopografi innehåller tillräckligt med detaljer för ett brett spektrum av studier och kan bidra till förbättringar i framtida modellering av inlandsisen och subglaciala studier i området.

Tågluff till Chamonix

Våren har varit full med jobb och annat skoj. Jag har inte riktigt tagit mig tid att skriva här på bloggen. Den 22 maj avlade jag min licentiatexamen (”halvvägs doktorand”). Efter det har det lugnat ner sig lite, så förhoppningsvis kommer jag igång med att skriva lite mer den kvarvarande delen av året.

Tåget till alperna

Några dagar efter att jag tagit min licexamen begav sig min kollega Dorothée och jag till centralstationen i Stockholm. Vi skulle ta tåget ner till Frankrike, för att delta på en konferens i Chamonix. Jag ville tågluffa, dels för att det är så roligt att åka tåg genom Europa och dels för att jag vill undvika att flyga när jag kan på grund av klimatpåverkan.

Två minuter innan tåget ska gå står jag undrande på perrongen: Var är Dorothée? Klockan tickar… Någon minut innan avfärd dyker hon upp med andan i halsen. Hon hade fått springa hem och hämta våra posters (planscher för presentation av forskning), som hon glömt. Det är lätt hänt, har själv lyckats med att glömma dem några gånger. Med på resan var också Yongmei, en kinesisk tjej som doktorerar i Helsingfors.

Tågresan ner gick hur smidigt som helst. I Köpenhamn bytte vi till nattåg, som tog oss till Basel. Därifrån var det några olika tågbyten genom Schweiz. Sista biten åkte vi över ett litet bergspass till Frankrike. Kan rekommendera tyskarnas tågsida (www.db.de) där det går att söka på internationella tågförbindelser och även bestämma hur mycket väntetid en vill ha vid varje stopp. Själva interrailpasset köps hos SJ, men sitt- och sovplatser behöver köpas var för sig. Vi hade valt att ha minst 30 minuters bytestid vid varje tågbyte för att vara på den säkra sidan. Och alla tåg kom fram i tid.

Fransk media

Under konferensveckan i Chamonix var det ganska regningt. Men det gjorde inte så mycket då vi mest höll oss inne på ENSA, utbildningscentret för franska bergsguider. Konferensen fick en del uppmärksamhet i fransk media där bland annat den franska stjärnforskaren Eric Rignot höll ett populärvetenskapligt föredrag för allmänheten. Några veckor tidigare var han på alla nyhetssidor i världen, då han tillsammans med sina kollegor publicerat en artikel i Science om Antarktis instabilitet.Men Antarktis är långt från Chamonix. En annan studie som jag tyckte var intressant och som hade lokal anknytning till Alperna var den här: 1926 försvann tre alpinister i Schweiz och 2012 smälte deras kroppar fram i glaciären. Med hjälp av en glaciärmodell har forskarna kunnat lokalisera var de omkom. De kunde även fastställa dödsorsaken, som var att de med stor sannolikhet frös ihjäl och inte ramlade ner i en glaciärspricka eller blev meddragna av en lavin. Nu gäller det bara att mainstreammedia tar upp detta. Det kanske kan bli ett framtida avsnitt i CSI? Glaciologer som hjälper till att lösa mordmysterium, det vore något.Under konferensen var det en exkursion inplanerad till Mer de Glace och den blev inbäddad i regn och moln.

Efter konferensen hade Dorothée och jag tagit en vecka semester och vi passade på att åka upp med liften på Aiguile du Midi, på 3800 meters höjd, i strålande soligt väder. Där övade vi lite glaciärräddning och gick en lättare klättertur på en av sydväggarna.

På tågluffen hem tog vi en annan väg, via Annecy där vi hälsade på en fransk kompis, Heidi, som doktorerar på Svalbard. Vi åkte upp några dagar i ”för-Alperna” och klättrade en långtur på kalksten, bland kossor, getter och murmeldjur. Sedan åkte vidare till Dorothées föräldrar i Paris där det var varmt och härligt med temperaturer över 30 grader.

-93,2 grader i San Francisco

Har varit en vecka i San Francisco på en stor konferens AGU Fall meeting, som samlar över 20 000 forskare från alla världens hörn. När jag anlände till San Francisco den 7 december var det isande vindar i luften, nollgradigt på natten och lokalborna var lite chockade då de varken hade kläder eller vanan att vistas i kyla. Många flyg var försenade på grund av snöoväder norröver. Själv tänkte jag på alla hemlösa i staden och mina tankar gick även till alla hemlösa på Stockholms gator, där det är mycket mycket kallare så här års.

Det var min första AGU-konferens och jag var lite överväldigad över alla människor. Men jag blev snabbt imponerad över hur välorganiserat det hela var, även om köerna till det blaskiga kaffet var milslånga. Men klockan halv fyra varje eftermiddag serverades öl, då var det helt plötsligt ingen som ville ha kaffe längre.

Några spännande vetenskapliga nyheter från konferensen kom ända till de svenska tidningarna. National Snow and Ice Data Center har undersökt satellitdata de senaste 30 åren och har kunnat sätta ett nytt världsrekord för den kallaste temperaturen på jorden, -93,2 grader, uppmätt på Antarktis. Riktigt så kallt var det inte i San Francisco.

Själv hade jag en presentation på konferensens tredje dag på en session med temat ”Climate change and cryospheric systems”. Det var lite nervöst innan att prata inför en så stor publik, men det gick bra och roligt att jag fick möjligheten att presentera mitt arbete, vilket var få förunnat. Övriga fick nöja sig med en sk. poster, en planch som man sätter upp i en konferenshall. Veckan var fullspäckad med olika ”sessions” och jag höll mig till de som handlade om kryosfären, den frusna planeten. Kutym är att presentera den senaste forskningen, som inte har publicerats i någon vetenskaplig tidskrift ännu. Men det hela går även mycket ut på de informella mötena, att utbyta idéer och att inspireras av andra forskares arbete.

Nedan är lite bilder jag tagit under veckan.

China town, med fantastisk sushi!
Oakland bridge.
Poster sessions.
Min presentation på onsdagsmorgonen.
Heidi, doktorand på Svalbard till vänster vid hennes poster tillsammans med Hester från Canada.
Friluftsbutiken Patagonia fick även ett besök, som är ett av de få företag som tar sitt hållbarhetsarbete på allvar. Många amerikaner tycker dock att kläderna är för dyra och kallar butiken för PataGucci.
Fishermans Wharf. Notera simmerskan!
Min sista kväll i San Francisco invaderades staden av jultomtar!

Polarlitteratur #5: Andrée-expeditionen

eagle

”Polarhistorien är full av heroiska expeditioner. I slutet av 1800-talet, när Arktis och Antarktis fortfarande var vita fläckar på världskartan, fanns det många män som modigt kastade sig ut i det stora okända. Hårda killar med rimfrost i skägget – Nansen, Amundsen, Nordenskiöld, som efter fruktansvärda umbärganden återvände som nationalhjältar. Medaljer från konungen. Lyckliga slut. Andrée-expeditionen var av ett helt annat slag. I efterhand ser man tydligt att de aldrig borde ha gett sig iväg.”… ”I historien om expeditionen finns en gåta, som ingen ännu har lyckats lösa: man vet inte varför de dog.”

Har sträckläst Bea Uusmas bok Expeditionen: Min kärlekshistoria, om Andrée-expeditionen, som slutade i tragedi. Väldigt spännande, som en deckare som utspelar sig i Arktis. Vill inte avslöja för mycket men här är ett av mina favoritstycken från boken:

”Lagen om entropi går ut på att alla processer i universum strävar mot oordning. Universum ska bli stökigt. Atomerna ska blanda sig. Levande materia har låg entropi, ordning, och vi människor försöker strukturera och sortera, skriva listor i långa kolumner och räkna och räkna, men naturen strävar hela tiden mot hög entropi med en kraft som är oändligt mycket starkare. De tiotusenåriga glaciärerna glider långsamt men oåterkalleligt nerför bergssidorna. Glaciärvattnet blandar sig med havsvattnet. Min kroppsvärme blandar sig strax med kylan utanför Gore-Texjackan. Det är minus tio grader. Om jag dör på den här stranden tar det trettio och en halv timme innan min kropp har antagit yttertemperaturen.”

Bea Uusma.