Blogg

Tågluff till Chamonix

Våren har varit full med jobb och annat skoj. Jag har inte riktigt tagit mig tid att skriva här på bloggen. Den 22 maj avlade jag min licentiatexamen (”halvvägs doktorand”). Efter det har det lugnat ner sig lite, så förhoppningsvis kommer jag igång med att skriva lite mer den kvarvarande delen av året.

Tåget till alperna

Några dagar efter att jag tagit min licexamen begav sig min kollega Dorothée och jag till centralstationen i Stockholm. Vi skulle ta tåget ner till Frankrike, för att delta på en konferens i Chamonix. Jag ville tågluffa, dels för att det är så roligt att åka tåg genom Europa och dels för att jag vill undvika att flyga när jag kan på grund av klimatpåverkan.

Två minuter innan tåget ska gå står jag undrande på perrongen: Var är Dorothée? Klockan tickar… Någon minut innan avfärd dyker hon upp med andan i halsen. Hon hade fått springa hem och hämta våra posters (planscher för presentation av forskning), som hon glömt. Det är lätt hänt, har själv lyckats med att glömma dem några gånger. Med på resan var också Yongmei, en kinesisk tjej som doktorerar i Helsingfors.

Tågresan ner gick hur smidigt som helst. I Köpenhamn bytte vi till nattåg, som tog oss till Basel. Därifrån var det några olika tågbyten genom Schweiz. Sista biten åkte vi över ett litet bergspass till Frankrike. Kan rekommendera tyskarnas tågsida (www.db.de) där det går att söka på internationella tågförbindelser och även bestämma hur mycket väntetid en vill ha vid varje stopp. Själva interrailpasset köps hos SJ, men sitt- och sovplatser behöver köpas var för sig. Vi hade valt att ha minst 30 minuters bytestid vid varje tågbyte för att vara på den säkra sidan. Och alla tåg kom fram i tid.

Fransk media

Under konferensveckan i Chamonix var det ganska regningt. Men det gjorde inte så mycket då vi mest höll oss inne på ENSA, utbildningscentret för franska bergsguider. Konferensen fick en del uppmärksamhet i fransk media där bland annat den franska stjärnforskaren Eric Rignot höll ett populärvetenskapligt föredrag för allmänheten. Några veckor tidigare var han på alla nyhetssidor i världen, då han tillsammans med sina kollegor publicerat en artikel i Science om Antarktis instabilitet.Men Antarktis är långt från Chamonix. En annan studie som jag tyckte var intressant och som hade lokal anknytning till Alperna var den här: 1926 försvann tre alpinister i Schweiz och 2012 smälte deras kroppar fram i glaciären. Med hjälp av en glaciärmodell har forskarna kunnat lokalisera var de omkom. De kunde även fastställa dödsorsaken, som var att de med stor sannolikhet frös ihjäl och inte ramlade ner i en glaciärspricka eller blev meddragna av en lavin. Nu gäller det bara att mainstreammedia tar upp detta. Det kanske kan bli ett framtida avsnitt i CSI? Glaciologer som hjälper till att lösa mordmysterium, det vore något.Under konferensen var det en exkursion inplanerad till Mer de Glace och den blev inbäddad i regn och moln.

Efter konferensen hade Dorothée och jag tagit en vecka semester och vi passade på att åka upp med liften på Aiguile du Midi, på 3800 meters höjd, i strålande soligt väder. Där övade vi lite glaciärräddning och gick en lättare klättertur på en av sydväggarna.

På tågluffen hem tog vi en annan väg, via Annecy där vi hälsade på en fransk kompis, Heidi, som doktorerar på Svalbard. Vi åkte upp några dagar i ”för-Alperna” och klättrade en långtur på kalksten, bland kossor, getter och murmeldjur. Sedan åkte vidare till Dorothées föräldrar i Paris där det var varmt och härligt med temperaturer över 30 grader.

-93,2 grader i San Francisco

Har varit en vecka i San Francisco på en stor konferens AGU Fall meeting, som samlar över 20 000 forskare från alla världens hörn. När jag anlände till San Francisco den 7 december var det isande vindar i luften, nollgradigt på natten och lokalborna var lite chockade då de varken hade kläder eller vanan att vistas i kyla. Många flyg var försenade på grund av snöoväder norröver. Själv tänkte jag på alla hemlösa i staden och mina tankar gick även till alla hemlösa på Stockholms gator, där det är mycket mycket kallare så här års.

Det var min första AGU-konferens och jag var lite överväldigad över alla människor. Men jag blev snabbt imponerad över hur välorganiserat det hela var, även om köerna till det blaskiga kaffet var milslånga. Men klockan halv fyra varje eftermiddag serverades öl, då var det helt plötsligt ingen som ville ha kaffe längre.

Några spännande vetenskapliga nyheter från konferensen kom ända till de svenska tidningarna. National Snow and Ice Data Center har undersökt satellitdata de senaste 30 åren och har kunnat sätta ett nytt världsrekord för den kallaste temperaturen på jorden, -93,2 grader, uppmätt på Antarktis. Riktigt så kallt var det inte i San Francisco.

Själv hade jag en presentation på konferensens tredje dag på en session med temat ”Climate change and cryospheric systems”. Det var lite nervöst innan att prata inför en så stor publik, men det gick bra och roligt att jag fick möjligheten att presentera mitt arbete, vilket var få förunnat. Övriga fick nöja sig med en sk. poster, en planch som man sätter upp i en konferenshall. Veckan var fullspäckad med olika ”sessions” och jag höll mig till de som handlade om kryosfären, den frusna planeten. Kutym är att presentera den senaste forskningen, som inte har publicerats i någon vetenskaplig tidskrift ännu. Men det hela går även mycket ut på de informella mötena, att utbyta idéer och att inspireras av andra forskares arbete.

Nedan är lite bilder jag tagit under veckan.

China town, med fantastisk sushi!
Oakland bridge.
Poster sessions.
Min presentation på onsdagsmorgonen.
Heidi, doktorand på Svalbard till vänster vid hennes poster tillsammans med Hester från Canada.
Friluftsbutiken Patagonia fick även ett besök, som är ett av de få företag som tar sitt hållbarhetsarbete på allvar. Många amerikaner tycker dock att kläderna är för dyra och kallar butiken för PataGucci.
Fishermans Wharf. Notera simmerskan!
Min sista kväll i San Francisco invaderades staden av jultomtar!

Polarlitteratur #5: Andrée-expeditionen

eagle

”Polarhistorien är full av heroiska expeditioner. I slutet av 1800-talet, när Arktis och Antarktis fortfarande var vita fläckar på världskartan, fanns det många män som modigt kastade sig ut i det stora okända. Hårda killar med rimfrost i skägget – Nansen, Amundsen, Nordenskiöld, som efter fruktansvärda umbärganden återvände som nationalhjältar. Medaljer från konungen. Lyckliga slut. Andrée-expeditionen var av ett helt annat slag. I efterhand ser man tydligt att de aldrig borde ha gett sig iväg.”… ”I historien om expeditionen finns en gåta, som ingen ännu har lyckats lösa: man vet inte varför de dog.”

Har sträckläst Bea Uusmas bok Expeditionen: Min kärlekshistoria, om Andrée-expeditionen, som slutade i tragedi. Väldigt spännande, som en deckare som utspelar sig i Arktis. Vill inte avslöja för mycket men här är ett av mina favoritstycken från boken:

”Lagen om entropi går ut på att alla processer i universum strävar mot oordning. Universum ska bli stökigt. Atomerna ska blanda sig. Levande materia har låg entropi, ordning, och vi människor försöker strukturera och sortera, skriva listor i långa kolumner och räkna och räkna, men naturen strävar hela tiden mot hög entropi med en kraft som är oändligt mycket starkare. De tiotusenåriga glaciärerna glider långsamt men oåterkalleligt nerför bergssidorna. Glaciärvattnet blandar sig med havsvattnet. Min kroppsvärme blandar sig strax med kylan utanför Gore-Texjackan. Det är minus tio grader. Om jag dör på den här stranden tar det trettio och en halv timme innan min kropp har antagit yttertemperaturen.”

Bea Uusma.

Vykort från en tid som flytt

Igår var jag och lyssnade på ett intressant föredag av Johannes Oerlemans på Kungliga vetenskapsakademien. Han är glaciologiprofessor från Nederländerna, doktorerade en gång i tiden i Stockholm och pratade om mätningen av längden på glaciärer som en proxy för temperaturförändringar i historien. Han nämnde en sida som har försökt återskapa bilderna från gamla vykort i alperna. Eftersom jag är fotointresserad surfade jag direkt in på hemsidan Gletscherarchiv (på tyska). Här nedan är några bilder. Det syns tydligt hur glaciärerna har minskat i alperna. Intressant är också att titta på andra detaljer i fotona, till exempel hur husen och människorna har förändrats. Många av bilderna var tagna i svartvitt, men färglades för hand. Högsta fototeknik på den tiden!

Insiderrapport från IPCC:s möte i Stockholm

På den här oansenliga platsen gick mötet av stapeln. Stolt Södermalmsbo!

Den 23-26 september hade IPCC, FN:s klimatpanel möte i Stockholm, för att enas om den första delen i den femte rapporten, som beskriver klimatforskningen de senaste sju åren. Mötet uppmärksammades mycket i media, där bland annat SVT sände live från presskonferensen på fredagen (se klippet ovan). Jag arbetade som lokal personal under mötet, en möjlighet jag fick som polarforskare, medlem i nätverket APECS. Min huvudsakliga uppgift var att hålla koll på talarordningen åt ordförande bland de över 300 delegaterna från 110 länder, som genom konsensus skulle bestämma formuleringen av den 30 sidor långa sammanfattningen till beslutsfattare.

Koll på talarordningen

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men jag blev väldigt imponerad av hur mötet sköttes och speciellt av Thomas Stocker, ordförande för arbetsgruppen, verkligen en expertförhandlare, även om han också är forskare i botten. Han var en otroligt bra lyssnare samtidigt som han skulle hålla många bollar i luften och driva mötet framåt utan att något land kände sig överkört.

Varje land hade en skylt med sitt namn på (så kallad flagga) och när ordförande och den ansvarige forskaren för det aktuella stycket hade förklarat innebörden och de senaste ändringarna av texten öppnades golvet upp för kommentarer. Länderna ställde sin skylt på högkant när de ville ha ordet. Det gällde att vara uppmärksam och att hela tiden röra sig runt i kongresshallen, så att man inte missade någon flagga.

Konsensusbeslut
Ibland klubbades texten igenom snabbt, ibland tog det längre tid och många (uppemot 10 länder som mest) hade synpunkter på samma gång. När förhandlingarna körde fast ordentligt tillsattes en arbetsgrupp som fick arbeta fram ett nytt textförslag parallellt med mötet. Det körde fast ordentligt första dagen och vi var alla oroliga att vi inte skulle hinna klart i tid (se tidsbarometern nedan)!

Några delegater blev lite irriterade på varandra, då de tyckte att vissa länder fokuserade för mycket på detaljer istället för att se helheten och vikten av att bli klara i tid och att ha tillit till forskarna, som hade lagt ner mycket arbete på texten. Men fördelen med konsensus överväger alla nackdelar. I slutändan kunde alla länder ställa sig bakom dokumentet, inklusive länder som Saudiarabien och Ryssland.

Sista dagen höll mötet på hela natten för att hinna klart och dokumentet kunde till slut godkännas i sin helhet klockan åtta fredag morgon, två timmar innan presskonferensen.

Nedan är några bilder från mötet. Ett minne för livet helt klart! Jag hoppas nu att världens politiker tar till sig allvaret i budskapet och att FN:s klimatmöte (COP 19) i Warszawa i november kan besluta om ett bindande avtal för alla världens länder.

Hela rapporten The Physical Science Basis, inklusive sammanfattningen, finns att ladda ner från IPCC:s hemsida: www.ipcc.ch

Kan du uttala ordet jökulhlaup?

Islänningarna har nivåmätare och ett larmsystem kopplat till allas mobiler vid jökullopp.

Inom glaciologin finns det ett ord som har sitt ursprung från isländskan, jökulhlaup, jökullopp på svenska, vilket är en störtflod som utlöses när en vulkan har utbrott under en glaciär och smälter isen. Många (inklusive undertecknad) har lite svårt att uttala ordet korrekt ibland, precis som den knepiga vulkanen Eyjafjallajökull (om du vill veta hur man INTE ska uttala det, klicka här).

I slutet av augusti var jag iväg två veckor till Island för att läsa en kurs i subglacial hydrologi. Min doktorandkollega Dorothée och jag passade på att vandra några dagar i det magiska landskapet. Vi gick från Landmannalaugar till Þórsmörk (bokstaven som ser ut som ett p uttalas som f). Det är nog Islands populäraste vandringsled då den går genom ett geologiskt aktivt område och förbi glaciärer. Leden påminner lite om Kungsleden med stugor på lagom avstånd, men vi valde att tälta, då stugorna oftast är fullbokade långt i förväg. Nedan är lite bilder från vandringen.

Efter kursen, som mest bestod av föreläsningar och övningar, ingick en exkursion, då vi åkte till Eyjafjallajökull och tittade på resterna från vulkanutbrottet 2010, där jökelloppet hade lämnat djupa spår. Vi besökte även utloppsglaciärer från Myrdalsjökull och Vattnajökull, Europas största istäcke.

Gigantisk kanjon hittad under Grönlands inlandsis

En av de största kanjonerna i världen har upptäcks under Grönlands inlandsis och publicerades i dagarna i tidskriften Science. Den sträcker sig 750 km under isen och är uppemot 800 meter djup och har aldrig setts av människor då den är täckt av inlandsisen. Den formades av fluvial erosion (av en flod) innan isen bildades för mer än fyra miljoner år sedan.

Forskare från the British Antarctic Survey har under de senaste åren kartlagt hur bottentopografin ser ut under Grönlandsisen, med hjälp av flygburen radar. Det här vad jag också jobbar med, fast för en mindre del av västra Grönlandsisen. Jonathan Bamber och hans kollegor har gjort en karta över hela Grönlandsisen botten, genom att sammanställa alla tillgängliga dataset.
Den Gömda Dalen, som den kallas, är längre än Grand Canyon i Arizona. Den slingrar sig från mitten av Grönland norrut till kusten. Idag ligger det en isström över dalgången, som dränerar inlandsisen. Inlandsisen är som mest 3 km tjock i de inre delarna och tynger ner berggrunden. I dagsläget ligger kanjonen 200 meter under havsytan, men skulle ligga 500 meter över havet om isen försvann på grund landhöjningen.

Mer om detta kan du läsa i en artikel publiderad i BBC (på engelska) där det även finns ett bra filmklipp där Jonathan Bamber intervjuas. Han säger bland annat (min översättning):

Med satellitbilder tillgängliga på en mobiltelefon skulle vi kunna anta att jorden helt har kartlagts, men det finns helt klart mycket kvar att upptäcka. Vi är otroligt glada över detta – det är verkligen en ”once-in-a-lifetime” upptäckt att hitta något i denna skala ”

Polardikter #1: Polarresan

Trött att gissa och att fråga,
Forskarn will till Polen tåga.
Icke will den djerfwe stanna
förrn han står på jordens panna
och ur warelsernas graf
mäter jord och himmel af.

Nu på Nordens haf han gungar.
Sjökon solar sina ungar
på ett isberg. Hwita björnen
brummar der, der fiskar örnen.
Tunga hwalen, lik en ö,
wälter i den wreda sjö.

Men det nedslår ej hans tankar.
Högst i norr han kastar ankar
wid en landfast is. ”I Bröder,
här, så länge nordsol glöder,
wänten mig. Till Polen än
har jag hundra mil igen.”

Med kompassen uti handen
far han från den frusna stranden.
Mjell är tusenårig drifwa,
blank är isens silfwerskifwa.
Solen i en ewig ring
dansar himmelen omkring.

Hwilken slätt! En grafhäll, skuren
af Albaster för naturen!
Här har intet wäsen andats
allt sen skapardagen randats.
Lif ej rör sig, wäxt ej gror;
Döden, Tystnaden, här bor.

Dock han wiker ej tillbaka.
Trött att wandra och att waka,
hugger han i isens hällar
sig en säng, och swept i fällar
slumrar som ett wilddjur der,
målet med hwar stund mer när.

Ändtligen till Polen når han.
Segrande på toppen står han
utaf axeln. Hur det brusar
utur djupet! Huru susar
klotets tunga massa, swängd,
gnisslande, kring axelns längd!

Nu förfärad och förlägen
ser han efter återwägen.
We! hwad trollmakt honom fäster!
Hwar är öster nu och wester?
Hwar är söder? hwar är norr?
Ingen utwäg! intet sporr!

Och en röst ur djupet ryter:
”Dåre, som med wishet skryter!
punkten, hwarkring werldar wandra,
har ej wäderstrek, som andra.
Döden blott dess nycklar har.
Har du nått den, så blif qwar.”

Med hwar stund blir skuggan längre,
med hwar stund blir cirkeln trängre,
som kring fästet solen målar.
tills hon gömmer sina strålar.
Men den stolte wises Jag
fryser der till domedag.

En dikt av Esaias Tegnér (1782-1846).