Alaskas vilda glaciärer

Banketten på konferensen var på en hjulångare på floden.
Banketten på konferensen var på en hjulångare på floden.

Banketten på konferensen var på en hjulångare på floden.
I slutet av juni, var jag på en konferens i Alaska, the International Symposium on glaciers and ice sheets in a warming climate, på universitetet i Fairbanks. Efter fem dagars konfererande och minglande bar det av på en exkursion till kusten för att titta på några glaciärer i området. Vädret var regnigt och dimmigt, men jag fick skymten av det fantastiska landskap som Alaska bjuder på. Här kommer lite bilder och en kort reseberättelse från turen.

Hundliv i Fairbanks.
Hundliv i Fairbanks.
Avslutningsöl i Fairbanks. Forskarna baserade i Skandinavien hängde så klart vid samma bord.
Avslutningsöl i Fairbanks. Forskarna baserade i
Skandinavien hängde så klart vid samma bord.

Dag 1: Den galopperande glaciären

Vi åkte söderut från Fairbanks på den historiska vägen Richardson Highway, som ursprungligen var en hundspannsled som kopplade Fairbanks med hamnen i Valdez under guldrushen. Det finns en bra bok om detta, I isen grepp, som jag skrivit om tidigare på bloggen.

Vägen slingrade sig genom Tananadalen med spektakulär utsikt mot Mount Hayes bland molnen (4 200 m) i Alaska Range massivet. Vi åkte genom Isabellapasset, där flera glaciärer kunde ses från vägen. En av dem var den galopperande glaciären vid Black Rapids.

Den galopperande glaciären, där man kan se hur långt den svämmade 1939. Källa: USGS
Den galopperande glaciären, där man kan se
hur långt den svämmade 1939. Källa: USGS

Idag lurar glaciären en bit upp i dalen, men den är av den svämmande typen (kallas surge på engelska) och det var en världsnyhet när det hände vintern 1937. Glaciären rörde sig snabbt framåt under en begränsad tid och detta hade inte observerats tidigare. Vid vägen fanns en stuga och ägarna blev skrämda när marken började skaka och de hörde ett mullrande uppifrån dalen. När de tittade ut såg de att stora isblock tumla ned i dalen.

Black Rapids-glaciären 1937. Källa:USGS
Black Rapids-glaciären 1937. Källa:USGS

Time Magazine rapporterade om händelserna kring den skenande glaciären. Den rörde sig 35 meter per dag och förflyttade sig totalt 4 kilometer. Som tur saktade glaciären in precis innan vägen. Idag går Trans-Alaska-pipeline framför glaciären och ingenjörerna var kloka nog att gräva ner ledningen i marken förbi glaciären. Vem vet när den börjar galoppera igen!

Oljetransport genom Alaska. Rören sägs vara hårt bevakade.
Oljetransport genom Alaska. Rören sägs vara hårt bevakade.

Turen fortsatte till en annan glaciär, Gulkanaglaciären, där vi vandrade i fyra timmar upp på glaciärens nedre del. Glaciären är US Geological Surveys referensglaciär, då de har ett långsiktigt program för att övervaka klimatet, glaciärens rörelse, massbalansen och vattenavrinningen.

Vi övernattade vid Tangle River Inn, ett mysigt liten stugby, där jag passade på att paddla lite kanadensare på sjön nedanför. Vi spanade intensivt efter vilda djur och såg en älg och några bävrar komma simmandes i skymningen.

Dag 2: Istäckta kratrar och branta raviner
Vi fortsatte turen mot kusten och vägen slingrade sig ner förbi Wrangelmassivet, med utsikt mot Mount Sanford (4 949 m) och sköldvulkanen Mount Wrangell med dess isflyllda krater (4 317). Kratern är fylld av minst 900 meter is och har flera utlöparglacärer.

Men dagens vandring ledde upp på en annan glaciär, Worthingtonglaciären. Det är en brant glaciär, som dragit sig tillbaka mycket de senaste åren. Ett busslass med glaciologer liknade mer ett busslass med skolbarn, då alla rusade iväg till höger och vänster som små yra kycklingar för att få utforska området. Det var få som ens hade stegjärn med sig, men det hindrade ingen. Några gick upp på isen, medan andra vandrade upp på den stora sidomoränen.


På kvällen åkte vi sista biten ner till Valdez genom det häftiga Thompsonpasset. Passet är en brant och smal ravin med ett vackert vattenfall mitt i, som tydligen är ett väldigt populärt isklätterställe på vintern.

Väl framme i Valdez kunde vi fortfarande se snöhögarna i stan. Valdez är en populär skidort och i vintras begravdes staden i tiotals meter snö, vilket var en stor världsnyhet. Staden slumrade så här i början på turistsäsongen och de talrikaste invånarna verkade vara vildkaniner.

Julie berättade om den stora jordbävningen 1964.
Julie berättade om den stora jordbävningen 1964.

1964 drabbades Alaska av ett av jordens största uppmätta jordbävningar med 9,2 på Richterskalan, vilket fick stora konsekvenser med flera hundra döda och tsunamis ända ner till Kalifornien. Julie Elliot berättade om områdes tektonik och vulkanism på Gulkanamuseumet.

Dag 3: En båttur till ett myllrande djurliv och väggar av is
Sista dagen på exkursionen spenderades till havs för att titta på de vackra tidvattenglaciärerna i området. På väg ut till Columbiaglaciären och Mearesglaciären, fick vi även se mycket av det rika marina djurlivet.

Ombord hade vi Tad Pfeffer, glaciolog från Columbia universitet (en välkänd professor inom glaciologin), som berättade om forskningen i området.

Efter exkursionen liftade jag till Anchorage, för att ta mig vidare ner till Vancouver. Framför mig hade jag fyra veckors klättersemester i Squamish! Ett område känt för sina branta glaciärslipade bergväggar. Lite bilder därifrån kommer senare!

Polarlitteratur #1: I isens grepp

Transporten av difteriserum till Nome i Alaska 1925.

Att sitta nedkrupen i en skön soffa med en filt och en kopp te och läsa en bok som handlar om bitande kyla och svåra strapatser. Att rysa till lite och ta en klunk av det varma teet. Det gillar jag. Genren kallas polarlitteratur.

Författarna Salisbury.

I isens grepp (The cruelest miles) är en bok skriven av kusinerna Gay och Lanley Salisbury och håller i dagsläget håller på att filmatiseras (regissör är Gavin Hood, bl.a. bakom filmen Totsi). Den handlar om den dramatiska transporten av difteriserum med hundspann i Alaska 1925. Den lilla staden Nome i västra Alaska ligger djupt isolerad vid Berings hav. Welch, som var läkare i byn, kände igen symptomen på difteri och telegraferade om akut hjälp till hälsovårdsmyndigheten:

Difteriepidemi nästan oundviklig här. Stop. Behöver omedelbart1 miljon enheter difteriserum. Stop.

Stryparsjukan 
Läget var desperat. Difteri är en mycket allvarlig sjukdom, som för hundra år sedan årligen dödade tusentals barn. Sjukdomen orsakas av en bakterie som producerar ett gift. Symptomen liknar halsfluss, men förvärras och kan leda till kvävning. Ett gammalt namn på sjukdomen vär därför stryparen.

När barnen i Nome insjuknade 1925 fanns det ett serum utvecklat som neutraliserade toxinet, men det fanns hundra mil söderut, bortom havsisen, bergen, floderna och den djupa snön. Därför satte man ihop en räddningsaktion med hundspann. Slädkuskar färdades den långa sträckan i snöstormar och sträng kyla. Författarna beskriver gripande historien som bygger på grundlig efterforskning kring händelsen.

Den vita tystnaden 
I boken skildras Alaskas vildmark i midvinter. Jack Londons novell Den vita tystnaden citeras:

Naturen har många trick för att övertyga människan om hennes ändlighet, men den väldigaste, det allra mest förstummande, är den vita tystnadens passiva fas. All rörelse upphör, himlen klarnar, himlavalvet är som mässing, minsta viskning ter sig som  ett helgerån och människan blir rädd, skräckslagen vid ljudet av sin egen röst. Som det enda stoftkornet av liv som vandrar över en död världs spöklika vidder skälver hon inför sin våghalsighet och inser att hennes liv är en masks, ingenting mer.

Perry Davis smärtdödare
I början av 1900-talet kördes all post med hundspann på vintern. Det var det enda framkomliga sättet innan flyget utvecklades. Alaska verkar vara ett riktigt köldhål. Det var svårt att mäta temperaturen, men slädkuskarna gav sig ogärna ut när det var mer än 50 grader kallt. Det innebar för stora risker.

Det fanns inga tillförlitliga termometrar på den tiden, utan man fick ta till andra knep. Man kunde till exempel ställa ut flaskor med olika innehåll, som frös i tur och ordning. Med kvicksilver, whisky, fotogen och ”Perry Davis smärtdödare” (med okänt innehåll). När smärtdödaren frös var det 60 grader kallt och bruksanvisningen uppmanade vägfararen att sitta kvar vid brasan.

Norrmannen Seppala med sin ledarhund Togo, som körde längst och snabbast till Nome.

Människans bästa vän 
I boken skildras hur beroende slädföraren och ledarhunden var av varandra. Ofta fick slädföraren lita helt till sina ledarhunds klokhet för att undvika att köra ner i öppet vatten eller köra vilse. Men ibland kom inte posten i utsatt tid, vilket var ett tecken på att något inträffat. En gång hittade en man som hette Mitchell en postförare på knä med huvudet lutat mot handen. Ledarhunden satt brevid honom:

Jag ropade på mannen men fick inget svar, och då jag gick närmare såg jag att han hade frusit ihjäl. Posten låg i släden under honom. Mellan tänderna satt en tändsticka och mellan knäna stod en trädlåda där han hade försökt tända tändstickan då händerna förfrös. Mitchell såg ett öppet hål i isen några meter bakom och förstod vad som hade hänt. Bitar av selar låg strödda runt omkring, ett tecken på att de fyra andra hundarna hade bitit sig fria och sprungit sin väg. Men ledarhunden hade stannat hos sin husse med de fyra tassarna fastfrusna vid marken. Den trogna varelsen var så svårt köldskadad att Mitchell inte kunde göra något annat än att skjuta den.

Hur det gick med transporten av difteriserum till Nome avslöjar jag inte här. Passa på att läs boken innan filmen kommer!