Polar 2018

Davos, Schweiz.

I slutet av juni var jag i Davos, Schweiz på konferensen POLAR2018. Det var ett sammanslaget event mellan SCAR (the Scientific Committee on Antarctic Research) och IASC (the International Arctic Science Committee). På mötet samlades forskare från hela världen för att diskutera de senaste forskningsresultaten från Arktis och Antarktis. Många fynd är alarmerande, och klimatförändringen har nu påverkat alla hörn av jorden. Antarktis, den mest avlägsna och isolerade platsen på jorden, påverkas också av Antropocen, den här nya epoken när människor är den största kraften som påverkar jordens geologi och ekosystem. Davos är också den plats där världsekonomiska forumet äger rum varje år.

Meddelandet från POLAR2018 är tydligt: ​​Det är nu upp till oss att bestämma Antarktis framtid. Det är fortfarande ett val men vi har inte mycket tid.

Efter Davos gjorde jag en efterlängtad roadtrip genom Östeuropa tillsammans med min partner Magnus. Det kändes bra att försöka minimera flygandet. Vi besökte ettt tiotal länder och hade med oss våra mountainbikes. Nedan är lite bilder från den resan.

Tågluff till Chamonix

Våren har varit full med jobb och annat skoj. Jag har inte riktigt tagit mig tid att skriva här på bloggen. Den 22 maj avlade jag min licentiatexamen (”halvvägs doktorand”). Efter det har det lugnat ner sig lite, så förhoppningsvis kommer jag igång med att skriva lite mer den kvarvarande delen av året.

Tåget till alperna

Några dagar efter att jag tagit min licexamen begav sig min kollega Dorothée och jag till centralstationen i Stockholm. Vi skulle ta tåget ner till Frankrike, för att delta på en konferens i Chamonix. Jag ville tågluffa, dels för att det är så roligt att åka tåg genom Europa och dels för att jag vill undvika att flyga när jag kan på grund av klimatpåverkan.

Två minuter innan tåget ska gå står jag undrande på perrongen: Var är Dorothée? Klockan tickar… Någon minut innan avfärd dyker hon upp med andan i halsen. Hon hade fått springa hem och hämta våra posters (planscher för presentation av forskning), som hon glömt. Det är lätt hänt, har själv lyckats med att glömma dem några gånger. Med på resan var också Yongmei, en kinesisk tjej som doktorerar i Helsingfors.

Tågresan ner gick hur smidigt som helst. I Köpenhamn bytte vi till nattåg, som tog oss till Basel. Därifrån var det några olika tågbyten genom Schweiz. Sista biten åkte vi över ett litet bergspass till Frankrike. Kan rekommendera tyskarnas tågsida (www.db.de) där det går att söka på internationella tågförbindelser och även bestämma hur mycket väntetid en vill ha vid varje stopp. Själva interrailpasset köps hos SJ, men sitt- och sovplatser behöver köpas var för sig. Vi hade valt att ha minst 30 minuters bytestid vid varje tågbyte för att vara på den säkra sidan. Och alla tåg kom fram i tid.

Fransk media

Under konferensveckan i Chamonix var det ganska regningt. Men det gjorde inte så mycket då vi mest höll oss inne på ENSA, utbildningscentret för franska bergsguider. Konferensen fick en del uppmärksamhet i fransk media där bland annat den franska stjärnforskaren Eric Rignot höll ett populärvetenskapligt föredrag för allmänheten. Några veckor tidigare var han på alla nyhetssidor i världen, då han tillsammans med sina kollegor publicerat en artikel i Science om Antarktis instabilitet.Men Antarktis är långt från Chamonix. En annan studie som jag tyckte var intressant och som hade lokal anknytning till Alperna var den här: 1926 försvann tre alpinister i Schweiz och 2012 smälte deras kroppar fram i glaciären. Med hjälp av en glaciärmodell har forskarna kunnat lokalisera var de omkom. De kunde även fastställa dödsorsaken, som var att de med stor sannolikhet frös ihjäl och inte ramlade ner i en glaciärspricka eller blev meddragna av en lavin. Nu gäller det bara att mainstreammedia tar upp detta. Det kanske kan bli ett framtida avsnitt i CSI? Glaciologer som hjälper till att lösa mordmysterium, det vore något.Under konferensen var det en exkursion inplanerad till Mer de Glace och den blev inbäddad i regn och moln.

Efter konferensen hade Dorothée och jag tagit en vecka semester och vi passade på att åka upp med liften på Aiguile du Midi, på 3800 meters höjd, i strålande soligt väder. Där övade vi lite glaciärräddning och gick en lättare klättertur på en av sydväggarna.

På tågluffen hem tog vi en annan väg, via Annecy där vi hälsade på en fransk kompis, Heidi, som doktorerar på Svalbard. Vi åkte upp några dagar i ”för-Alperna” och klättrade en långtur på kalksten, bland kossor, getter och murmeldjur. Sedan åkte vidare till Dorothées föräldrar i Paris där det var varmt och härligt med temperaturer över 30 grader.

Vykort från en tid som flytt

Igår var jag och lyssnade på ett intressant föredag av Johannes Oerlemans på Kungliga vetenskapsakademien. Han är glaciologiprofessor från Nederländerna, doktorerade en gång i tiden i Stockholm och pratade om mätningen av längden på glaciärer som en proxy för temperaturförändringar i historien. Han nämnde en sida som har försökt återskapa bilderna från gamla vykort i alperna. Eftersom jag är fotointresserad surfade jag direkt in på hemsidan Gletscherarchiv (på tyska). Här nedan är några bilder. Det syns tydligt hur glaciärerna har minskat i alperna. Intressant är också att titta på andra detaljer i fotona, till exempel hur husen och människorna har förändrats. Många av bilderna var tagna i svartvitt, men färglades för hand. Högsta fototeknik på den tiden!

Den förbannade glaciären

Gravyr av Vernagtferner från Joseph Walchers Noteringar av isberg i Tyrolen 1773.

När ni sitter framför brasan i stugan över nyår (ordagrant eller i tanken) vill jag bjuda på lite fler sagor på tema glaciärer. I ett tidigare inlägg skrev jag om den onda draken. Det finns många glaciärer speciellt i Alperna som är mytomspunna. En saga lyder som följer:

För länge sedan fanns det en rik stad som omgavs av bördiga marker. Säden vajade frodig i vinden och kossorna var runda och feta av det gröna gräset. Rikedomen gjorde människorna giriga och korrupta och de slösade med sina tillgångar. Stadsinvånarna använde till och med mjölk och bröd för att rengöra stadens gator.

En dag kom en luffare gåendes genom staden. När han såg människorna skrubba gatan med rikedomen, frågade han om han kunde få smaka en liten bit av det saftiga brödet och den gräddiga mjölken, då han inte ätit på flera dagar. Men stadsinvånarna tittade argt på honom och nekade honom hans ödmjuka förfrågan. Luffaren förbannade sig över staden och gick vidare för att söka sin lycka annorstädes.

Några månader senare kom hösten och mörka moln hopade sig över himlen. En kraftig snöstorm mullrade fram i bergen. Snöovädret pågick under en lång tid och stadsinvånarna längtade efter våren, då de kunde släppa ut sina kor på grönbetet igen. Men när så äntligen molnen skingrade sig och solen tittade fram var markerna borta, förlorade för alltid under en väldig glaciär som nu täckte dalen.

Det här var ett smakprov på den typ av myter som finns i Alperna från den lilla istiden. En av de glaciärer som det sägs råda en förbannelse över är Vernagtferner. Den hade flera framfarter under lilla istiden. Den begravde inte folk levande, men den bildade fördämningar av smältvatten, som när de brast översvämmade dalen.

Vernagtferner är en sorts glaciär som svämmar, dvs. kan välla fram väldigt snabbt (på engelska kallat surge), med hastigheter på uppemot 100 gånger det normala. Därav får glaciären sin oregelbundna yta, som på bilden ovan.

Hittade några fler roliga bilder på Vernagtferner nedan. Det är en karikatyr av en känd 1800-tals geograf, som blir uppäten av glaciären. Men glaciären gillade inte smaken av geografen och spottar ut honom igen.

En temperamentsfull glaciär! Konstnären Rudolf Reschreiter (själv i bilden) avbildade 1911 den kända geografen Finsterwalder, som var den första att göra en karta över glaciären i slutet av 1800-talet.

Kurs på italienskt vis

Karthaus, med en staty över de nio munkarna som var sist kvar i klostret.
Karthaus, med en staty över de nio munkarna
som var sist kvar i klostret.

När man är på doktorandkurs i glaciologi i Italien går det ingen nöd på en. Tre rätter till lunch, fem rätter till middag och ett överflöd av vin. Hotellets specialitet är knödel och det fick vi i fem olika varianter igår.

Lustigt nog hade jag inte hört något om kursens innehåll innan jag åkte, utan bara om den fantastiska maten. Men det är många kända namn bland föreläsarna och det är alltid kul att få några ansikten bakom alla artiklar jag läst.

Torbjörn hänger på torget på lunchrasten.
Torbjörn hänger på torget på lunchrasten.

Kursen är i en liten by som heter Karthaus, 1 323 meter över havet. I motsats till allt överflöd på kursen är Karthaus platsen för ett gammalt kloster, med munkar från Kartusianorden, vilket byn är kallad efter. Munkarnas måtto var; ”korset är stadigt medan världen snurrar”. De levde ettt stillsamt liv. Stundtals i isoleringsceller, mediterade och påtade i sina odlingslotter.

Än idag finns det munkar av denna orden. Klostret i Karthaus upphörde 1782 då de var en sekulariseringsvåg i Italien och munkarna drevs bort. Byn togs över av jordbrukare från dalen. 1924 förstördes stora delar av byn i en brand, men har återuppbyggts.

Värordnat med föraren fastbultad i klippan.
Värordnat med föraren fastbultad i klippan.

Tio minuter längre upp i dalen finns en liten klätterklippa kallad Marchegg, som jag tillsammans med några andra klättrare på kursen har passat på att besöka på kvällarna. Med föreläsningar hela dagarna och mat i överflöd har det känts skönt att få röra lite på sig. Klippan var fast, med fina linjer och med mycket friktion. En liten pärla helt enkelt! Förare finns här.

Ännu längre upp i dalen ligger Kurzras, en skidort som är öppet året runt, då det går att åka skidor på glaciären. Det italienska landslaget i längdskidor tränar här på sommaren. Vi gjorde en utflykt dit i onsdags för att titta på glaciärerna i området. Nedan är några bilder från exkursionen.

Firandet av en 5000 år gammal isman

Ismannen Ötzi, hittades den 19 september 1991, en mil från Karthaus där jag är på kurs i Italien. Tjugoårsjubileumet firas i dalen med pompa och ståt (till viss del ett stort turistjippo). Bland annat ska en helikopter flyga upp med några offringar, som ska läggas vid fyndplatsen.

Konserverad av glaciären
Ötzi var en man som levde omkring år 3300 f.Kr, under stenåldern och hans kropp bevarades i över femtusen år i en glaciär i Ötzalperna. Han bevarades så pass bra, eftersom han dog just vid en tid då det blev ett kallare klimat.

Han blev översnöad, glaciären växte till och isen låg bottenfrusen vid marken, vilket gjorde att han låg relativt stilla. Hade han hamnat i en mer tempererad del av glaciären hade han glidit nerför sluttningen med isens rörelse och malts sönder.

Platsen där Ötzi hittades.

Stridigheter då och nu
Ötzi upptäcktes av två tyska turister på 3 200 meters höjd och efter några kontroverser kring om det skulle vara Italien eller Österrike, som skulle omhänderta kroppen, bärgades Ötzi med helikopter till Innsbruck. Vid den tidpunkten visste man inte hur gammal kroppen var, vilket gjorde att delar av Ötzis utrustning förstördes.

Efter noga uträkningar kom man fram till att kroppen hade legat 93 cm in på italienskt territorium och i dagsläget kan man gå och titta på Ötzi i en frys på arkeologimuseumet i Bolzano. Det tyska paret, som hittat kroppen har fått 1,5 miljon i hittelön, inte så illa!

Ötzi var 165 cm lång, ca 45 år gammal och hans kropp pryddes av tatueringar. Han omkom troligtvis i sviterna efter en strid, då en pilspets fanns i hans ena skulderblad, han hade fått slag mot huvudet och hade flera skärsår på kroppen.

Krympande glaciärer gör att fler intressanta fynd kan smälta fram ur tidigare bottenfrusta glaciärer. En mammut vore inte så tokigt.

Till Ötzis ära vaknade vi till snöklädda toppar imorse. Vintern är i antågande!

Kuriosa om Ötzi

  • Det finns de som tror att det vilar en förbannelse över Ötzi. Sju personer inblandade i hans upptäck har dött under oklara omständigheter.
  • Brad Pit har en tatuering av Ötzi på sin underarm.
  • Ötzis skor ska vara ytterst välgjorda. Ett företag har försökt få rättigheterna till att tillverka dem.

Hemma hos Messner

Reinhold Messner i Lhotse 1986.

Det är mycket att fira just nu i dalen. Igår var det Reinhold Messners födelsedag. Idag är det fårens återkomst från bergssluttningarna i Österrike (kallas transhumanz). Imorgon är det Ötzis återfödelse.

Jag hade några timmar ledigt från kursen, regnet öste ner. Därför passade jag på att åka hem till Messner. För er som inte känner till honom är han en av de stora legenderna inom klättring och var den första att bestiga Mount Everest utan syrgas. Han visade för läkarkåren att det var fysiskt möjligt, vilket många inte trodde på den tiden (1978).

Lärarsonen från Sydtyrolen
Han växte upp i Brixen och lärde sig klättra med sin yngre bror i bergen runt omkring. Under en klättring av Nanga Parbat 1970 omkom hans bror och han förfrös sex tår.

På grund av sina saknade tår kunde han inte syssla med klättring lika mycket som innan, utan riktade in sig på alpinism. Han var den första att bestiga alla fjorton berg över 8000 meter och har också gjort ett antal polarexpeditioner.

Stilen var enkel och han finansierade sina egna expeditioner. Han var den första att korsa Antarktis; gåendes.

Let’s see, let’s go. If we fail we will learn something. Then we will go back. Since my expeditions were very cheap I could also afford to fail.

Messners fästning i Juval.

Borgen blev hans hem
1983 flyttade han in i en gammal fästning från 1500-talet i byn Juval, vid början av dalen Senales som jag befinner mig i just nu. I dagsläget har han den som sommarresidens för sin familj och bor på vintern i samhället Meran lite längre österut. När Messner inte är i krokarna kan man gå på guidad tur i borgen.

Dessvärre får man inte ta några foton inomhus, men jag kan berätta att hans bibliotek var speciellt fint. Inrett i trä med böcker om alpinism från golv till tak. Resten av borgen har han dekorerat med hinduiska och buddistiska statyer från Nepal, Tibet och andra delar av världen. Fint, men lite exotism över det hela (han är inte buddhist vad jag vet).

Bergsutställning i fem delar
Utställningen i hans hem är en del i fem utställningar runt om i Sydtyrolen och går under epitetet Messner Mountain Museum. Det är ett projekt där han försöker gestalta berg utifrån olika synvinklar: Andlighet, bergsfolk, alpinism, glaciärer och geologi.

Intressant är att han samarbetar med 90 jordbrukare i dalen, som har startat ett eget kooperativ. De producerar ekologiska grönsaker, vin, grappa och andra produkter. Messner fyllde 67 år igår. Imorgon firas tjugoårsjubileumet av en ännu äldre man, Ötzi, vilket ni får läsa om i bloggen inom kort.

Hudvårdsprodukter signerade Messner.