Förra veckan var jag iväg med några studenter på masterkursen i geomorfologi till Gotland. Bakgrund till kursen finns på förra årets exkursionsrapport. I år hade vi inte lika fint väder, men diset gav ett ny dimension på raukarna på Fårö. Vi besökte inte Stora Karlsö i år utan tog en längre tur på Storsudret på södra Gotland och besökte även vindkraftsparken på Näsudden.
Några av fotona är tagna av studenten Justinas Baltrenas. Fler av hans fina bilder finns på hans blogg.
Lummelundagrottan
Lummelundagrottan är en karstgrotta, som sträcker sig 1,5 km in i berget. Nyligen upptäcktes nya gångar fyllda med vatten och troligtvis är grottan mycket större.
Foto: Justinas Baltrenas
Foto: Justinas Baltrenas
Fossil
3D-kartering av strandprofil.
3D-kartering av sanddyner i Ulla hau.
Vi lyckades jaga upp ett myrlejon ur sin grop. Det är larven till en slända.
Trojaborg vid Holmudden. En teori är att fiskarhustruarna använde den för att bedja för en säker återkomst av maken.
Fågeltornet vid Muskmyr.
Majviva
Gotlandssolvända.
Kattfot.
Gunnar visar hur man stänger av ett vindkraftverk.
Norra halvklotets största fågel, garfågeln (Pinguinus impennis), kunde inte flyga men var en otroligt snabb och skicklig simmare.
Inte släkt med pingvinen
Garfågeln var den enda arten i släktet Pinguinus, en grupp av flera stora alkfåglar som alla saknade flygförmåga. Fågeln var dock inte släkt med pingvinen, utan det är pingvinen som har fått sitt namn från garfågeln! Vad ordet egentligen betyder är omtvistat, men kommer kanske från walesiskans pen gwyn, som betyder ”vitt huvud”. Det svenska namnet har den fått ifrån fornnordiskans geirr vilket betyder spjut och syftar på fågelns långa näbb.
Idag lever dess släktingar kvar, och tordmulen är som en mini-garfågel. Garfågeln var fem gånger så stor som en tordmule, ungefär 70 cm i höjd. Idag finns det ett uppstoppat exemplar på Naturhistoriska Riksmuseet. Den vägde uppemot 5 kilo och kunde med sin tyngd dyka ner till djup på uppemot 150 meter.
Garfågeln häckade på klippiga öar i norra Atlanten, med en sluttande strand där den lätt kunde ta sig upp på land. På 1700-talet fanns det kolonier på Newfoundland med uppemot 100 000 par, som stod tätt ihop och ruvade på ägg, likt pingviner.
Jakten utplånade fågelns existens
Sedan 900-talet har människan jagat garfågeln för kött och ägg, men det var när de började dödas för sitt dun som de gick mot sin verkliga undergång. Den sista garfågeln dödades 1844 på Island. De fångade fågeln för att sälja skinnet, som var mycket eftertraktat. De sista garfågelkolonierna fanns på några småöar utanför Island och kallas än idag Geirfuglasker, som betyder Garfågelön. Några av öarna utplånades av ett vulkanutbrott 1830, vilket inte gjorde det lättare för deras existens. I Fältbiologen kan man läsa hur jakten gick till i detalj:
Det gick med lätthet att gå ifatt en garfågel, så det var vad man gjorde när världens två sista garfåglar fångades in och dödades. Det hela är mycket väldokumenterat:
Den tredje juli 1844 ger sig en grupp med fiskare under ledning av Vilhjalmar Hakonarsson iväg från Keflavik. Målet är den ogästvänliga ön Eldey (Eldön) vid Islands sydvästra spets.
De fyra männen från Keflavik lägger till vid Eldeys steniga strand och börjar klättra uppför lavaklipporna. När de, mitt bland otaliga sillgrisslor och tordmular, får syn på två garfåglar tar de genast upp jakten.
Att häcka i stora kolonier är ett sätt att bättre kunna stå emot inkräktare men när garfåglarna nu står ensamma, utan att backas upp av tusentals andra, flyr de utan att ens försöka försvara sig. Med lyfta huvuden och vingarna utsträckta springer de så fort de förmår.
Den ena garfågeln drivs in i ett hörn av bergväggen där den fångas in. Nära klippkanten, som här reser sig till ett brant stup, får två av männen tag på den andra fågeln och stryper den. Man är noga med att inte skada fjädrarna eller skinnet. De återvänder till platsen där jakten startade men då man finner ägget som paret ruvade på vara krossat lämnas det kvar på marken.
Hakonarsson återvänder till Eldey några år senare, i hopp om att finna fler garfåglar, men utan lycka. Efter 1844 har det bara rapporterats några få osäkra observationer av stora svartvita fåglar med en vit fläck framför ögat.
Vid en arkeologisk utgrävning har man hittat ben från en garfågel på Stora Karlsö på Gotland, men troligtvis har fågeln aldrig häckat längs den svenska kusten. De kan ha simmat in i Östersjön för att söka föda. Idag får man istället hälsa på dess släktingar, tordmulen och sillgrisslan på Stora Karlsö.
Student i utsiktstornet på Gotlands högsta punkt, Torsburgen, en gammal strandklint från Baltiska issjön.
Här kommer de utlovade inlägget om min resa till soliga Gotland i slutet av maj. Jag assisterade på en geomorfologikurs. För er som inte är insatta i terminologin, så rör sig geomorfologin i gränslandet mellan geologi och geografi och är studiet av landformer och varför landskapet ser ut som det gör. Gotland är ju känt för sina alvarmarker men det finns mycket annat att titta på.
Fältsippan, en typisk alvarväxt.
I mitt forskningsområde (glaciologi) tittar man ofta på hur glaciärer format landskapet och det finns även spår av detta på Gotland, tro det eller ej. Men Gotland är mycket äldre än den senaste istiden!
Gotland bildades för ca 400 miljoner år sedan, under Silurtiden och låg då ungefär vid Medelhavet. Efterhand som kontinentalplattorna har flyttat sig har Gotland hamnat längre norrut. Det är därför Gotland består till största delen av kalksten. Längst ut på södra Gotland går en sträng av sandsten från Grötlingbo till Hoburgen. Både sandsten och kalksten har flitigt använts till hus och kyrkor.
I landskapet vid Hoburgen, syns tydligt den gamla strandvallen från Ancylussjön för ca 8 000 år sedan (uppe till höger i bilden).
Besök vid Hoburgen, Gotlands södra spets.
Den granit och porfyr man hittar på Gotland kom med inlandsisen och lämnades kvar när isen smälte. Det finns även några små drumliner, moränavlagringar som bildades under inlandsisen och som har formen av en valrygg i isens rörelseriktning. De hann vi inte besöka denna gång, men jag ska leta upp dem på egen hand i sommar!
Men den kanske mest kända avlagringen från istiden på Gotland, är sandryggarna på Fårö och Gotska sandön. Den lättaste sanden, som är mycket fin, bygger upp de ”flygande sanddynerna” som rör sig uppemot sex meter per år. I Ulla Hau har detta skapat problem, men återplantering av träd har delvis hindrat erosionen.
Ulla Hau på Fårö. Myrlejonens hem! Myrlejonen gräver gropar som myrorna ramlar ner i. Hur ser ett myrlejon ut? Klicka här.
Raukarna på Fårö består däremot av hård kalksten. Den mjukare märgelstenen runt om har sköljts bort av havets vågor. Strandlinjen gick tidigare uppe på ”burgen”, ovanför raukarna, men efter inlandsisens tyngd så reser sig Gotland sakta uppåt. Ön höjer sig fortfarande med ca 1 mm/år (10 cm/100 år).
Raukar på Fårö.
Fiskeläge på västra Fårö. Båtarna var specialbyggda förr, för att klara de vråldjupa förhållandena utanför kusten.
Strandglimmet trivs bra på de karga stränderna.
Vi åkte även en sväng till en av mina favoritplatser på Gotland, Stora Karlsö. Där studerade vi Stora Förvar, den största grottan på ön och tittade på karstformationer. Karst är ett vittringsfenomen som består av vida sprickor, skiktfogar och grottsystem, som bildas i kalksten då det sura regnet löser upp den basiska kalkstenen.
Våradonisen trivs på det varma torra alvaret och är en värmerelikt, en växt som blev kvar efter en värmeperiod efter istiden.
Karst på Stora Karlsö. Längst ner i den svala miljön i sprickorna växer blåsippor.
Lunchpaus vid Suderslätt, Stora Karlsö.
Efter kursen hade jag fått ett litet uppdrag av mina meteorologikollegor att byta några minneskort i en väderstation på Östergarn, en ö utanför östra Gotland. En ö jag aldrig besökt, så uppdraget tog jag gladeligen! Jag åkte inte själv förstås. Min crew bestod av mina föräldrar som bor på Gotland, en känd trubadur från Stockholm med respektive och Lennart båtchauffören.
