Jag är med i en bokcirkel på jobbet, där vi försöker läsa en bok i månaden, som inte får vara alltför lång. Teman har varit allt från fakta till skräck, ungdomslitteratur till ståuppkomedi. Den enda genren vi inte täckt in är deckare tror jag, men det kommer väl så småningom. Vi turas om att välja en bok vi inte läst och denna gång hade jag valt boken Tunu, av en dansk författare vid namn Kim Leine. Jag ville läsa någon samtida litteratur om Grönland, som inte var som alla de hjältedrypande äventyrsromaner som finns i genren polarlitteratur. Vi träffades i torsdagsregnet på Konditori Fågelsången i Uppsala och diskuterade boken över en fika.
”I december fryser vattnet på väggen, så att hela fasaden åt norr blir täckt av ett ispansar som trots allt har en viss isolerande effekt.”
Tunu betyder baksida på grönländska och utspelar sig i en liten by på östkusten. Isolerad, med ett kallt stormande klimat och byinvånare som hankar sig fram med olika sysselsättningar. Från säljakt, till otrohet, till latrintömning, till vanliga yrken som lärare och sjuksköterska. Det är en vackert skriven bok, trots de många sexskildringarna.
Varje kapitel utspelar sig från olika karaktärers synvinkel och mot slutet av boken vävs historierna ihop. Berättelserna känns trovärdiga även om de ibland får ett farsliknande drag. Författaren Tim Leine har själv arbetat som sjuksköterska på Grönland, precis som huvudpersonen Jesper i boken. Jesper spårar ur totalt mot slutet och tvingas lämna byn.
Det är ett hårt liv utan hjältar och det är inte så att man avundas karaktärerna eller boplatsen. Boken ger känslan av ett mikrokosmos, som man kan uppleva när man är på isolerade platser, där världen utanför den lilla byn känns väldigt väldigt avlägsen. Men boken väcker medkänsla. Naturen skildras som en vacker, men oförlåtande kraft, som människorna accepterar som något man inte kan råda över. De tar livet med jämnmod och accepterar såväl misären i dåligt byggda hus och den medelmåttiga sjukvården.
Vi var alla överens om att det var en bra bok. Läs den!
Vill du veta mer om boken, har många tidningar recenserat den; bland annat DN, SvD och GP. Jonas Thente skriver i DN:
”Kim Leine kunde nog ha valt att vara fornisländskt eller P O Sundmanskt lakonisk när han berättar om sälfiskare som fryser fast i isen eller inflyttade danskar som sakta men säkert blir galna i mörkret och snöstormarna. Men här finns inga försök till lättgenomskådad införståddhet. Vi blickar ut ifrån ett öga som kan beskriva och sätta sig in i det som betraktas, men aldrig riktigt bli en del av det. Det hedrar Kim Leine att hans ambitioner har varit att göra rättvisa åt ett sätt att leva och de människor som lever så, snarare än att ockupera ett samhälle med en mästrande postkolonial överblick.”
