Polarlitteratur #4: Tunu, baksidan

Anna utanför Konditori Fågelsången.

Jag är med i en bokcirkel på jobbet, där vi försöker läsa en bok i månaden, som inte får vara alltför lång. Teman har varit allt från fakta till skräck, ungdomslitteratur till ståuppkomedi. Den enda genren vi inte täckt in är deckare tror jag, men det kommer väl så småningom. Vi turas om att välja en bok vi inte läst och denna gång hade jag valt boken Tunu, av en dansk författare vid namn Kim Leine. Jag ville läsa någon samtida litteratur om Grönland, som inte var som alla de hjältedrypande äventyrsromaner som finns i genren polarlitteratur. Vi träffades i torsdagsregnet på Konditori Fågelsången i Uppsala och diskuterade boken över en fika.

”I december fryser vattnet på väggen, så att hela fasaden åt norr blir täckt av ett ispansar som trots allt har en viss isolerande effekt.”

Tunu betyder baksida på grönländska och utspelar sig i en liten by på östkusten. Isolerad, med ett kallt stormande klimat och byinvånare som hankar sig fram med olika sysselsättningar. Från säljakt, till otrohet, till latrintömning, till vanliga yrken som lärare och sjuksköterska. Det är en vackert skriven bok, trots de många sexskildringarna.

Varje kapitel utspelar sig från olika karaktärers synvinkel och mot slutet av boken vävs historierna ihop. Berättelserna känns trovärdiga även om de ibland får ett farsliknande drag. Författaren Tim Leine har själv arbetat som sjuksköterska på Grönland, precis som huvudpersonen Jesper i boken. Jesper spårar ur totalt mot slutet och tvingas lämna byn.

Det är ett hårt liv utan hjältar och det är inte så att man avundas karaktärerna eller boplatsen. Boken ger känslan av ett mikrokosmos, som man kan uppleva när man är på isolerade platser, där världen utanför den lilla byn känns väldigt väldigt avlägsen. Men boken väcker medkänsla. Naturen skildras som en vacker, men oförlåtande kraft, som människorna accepterar som något man inte kan råda över. De tar livet med jämnmod och accepterar såväl misären i dåligt byggda hus och den medelmåttiga sjukvården.

Vi var alla överens om att det var en bra bok. Läs den!

Vill du veta mer om boken, har många tidningar recenserat den; bland annat DNSvD och GP. Jonas Thente skriver i DN:

”Kim Leine kunde nog ha valt att vara fornisländskt eller P O Sundmanskt lakonisk när han berättar om sälfiskare som fryser fast i isen eller inflyttade danskar som sakta men säkert blir galna i mörkret och snöstormarna. Men här finns inga försök till lättgenomskådad införståddhet. Vi blickar ut ifrån ett öga som kan beskriva och sätta sig in i det som betraktas, men aldrig riktigt bli en del av det. Det hedrar Kim Leine att hans ambitioner har varit att göra rättvisa åt ett sätt att leva och de människor som lever så, snarare än att ockupera ett samhälle med en mästrande postkolonial överblick.”

Polarlitteratur #3: True North

Studier av snäckskal visar att temperaturen sjönk drastiskt under lilla istiden i norra Atlanten.
Studier av snäckskal visar att temperaturen sjönk
drastiskt under lilla istiden i norra Atlanten.
Under mina resor i Arktis den senaste månaden har jag haft en bok som följeslagare, True North av Gavin Francis. Gavin är läkare och tar en paus från sitt arbete i Afrika med att resa runt i arktiska Europa och han skildrar möten med människorna som bor där, men också hans otroliga intresse för historia för varje plats han kommer till.

Det är en resa såväl i tid som rum. Han beskriver då irländska munkar seglade till Island på 500-talet till dagens uppsving i medierna kring polarområdena på grund av klimatförändringarna (till exempel den lustiga bilden nedan med Leonardo diCaprio och en isbjörnsunge).

Han börjar med att förklara var ordet Arktis kommer ifrån. Det har sina rötter i grekiskans arktos, som betyder björn. Ordet användes för områdena som ligger under stjärntecknet Stora Björn. Enligt den grekiska mytologin var inte björnarna på stjärnhimlen isbjörnar, utan förvandlade gudar. Zeus älskare Callisto blev förvandlad till en björn av Zeus svartsjuka fru Hera. Isen under Stora Björn smälter och jorden i den arktiska övärlden håller på att värmas upp, skriver Gavin.

Leonardo diCaprio av Annie Lebovitz.
Leonardo diCaprio av Annie Lebovitz.

Sedan grekerna har folk fascinerats av det kalla områdena i norr och idag uppmärksammas Arktis fortfarande utifrån sin unika natur och ogästvänliga klimat. Idéhistorien är intressant och sätter dagens syn på Arktis i perspektiv.

Speciellt gillar jag kapitlet om Grönland och vikingarnas bosättningar där. Uppemot 5 000 nordbor bodde som mest på sydvästra Grönland, från 900 till 1500-talet, då bosättningarna upphörde av okänd anledning. De bodde på Grönland i århundraden och såg sig inte som mer européer än vad amerikaner gör idag. De hade två bosättningar på västkusten, en kallad den östra bosättningen längst söderut och en kallad den västra bosättningen, som låg ungefär där Grönlands huvudstad Nuuk ligger idag.

Kyrkoruin på Grönland.
Kyrkoruin på Grönland.


Grönländarna har många legender och sagor om nordmännen, som de kallade qavdlunât. Både nordborna och inuiterna var nya i området (inuiterna invandrade från Thule i norr) och de konkurrerade inte med varandra och levde för det mesta i fred. Nordborna bodde långt inne i fjordarna och hade får och getter, medan inuiterna livnärde sig på havet och havsisen.

Det finns även inuitiska trä och benskulpturer, som avbildar nordborna, som hittats på Grönland och i arktiska Kanada. En av dem är så detaljerad att man kan se korset runt halsen. Nordborna blev med tiden kristna och det fanns även en biskop som ansvarade för Grönland. De handlade med Europa och sålde hudar och elfenben (valrossbetar). Det finaste de kunde sälja var isbjörnsungar och vita jaktfalkar till Europas aristokrater. Bosättningarna beskrivs även i de isländska sagorna. En saga beskriver hur en bosättare adopterar två inuitiska barn, som blivit föräldralösa.

Det finns många teorier om varför nordborna försvann från Grönland. Utgrävningar av gårdar har visat att många av dem brunnit, så kanske blev de attackerade från havs eller kom i konflikt med inuiterna. De kan också ha bestämt sig frivilligt att återvända till Europa, då härjningarna från pesten hade decimerat befolkningen i Europa och skapat utrymme för inflyttning. Det strängare klimatet under den lilla istiden kan också ha gjort att de hamnade i hungersnöd.

Bilder från gräddtårtan

Nu har jag avslutat det tredje fältarbetet inom mitt doktorandprojekt på Grönland. Vi får se om det blir det sista, eller om det blir fler resor dit. Fyller år i början av maj och spenderade min födelsedag mestadels sittandes på en släde i solen, skådandes ut över det vita landskapet. Mina tankar vandrade från gräddtårta till öppet hav. Liknelserna är många när timmarna går.

Fältarbetet var denna gång ganska kort och gick smidigt. Vi skonades från det kallaste vädret (-58 grader i mars) och hade runt -10 grader hela veckan.

När vi väl skulle ta oss ner från isen låg dimman tjock och planet kunde inte landa. Det blev en soft dag på isen innan vädret blev bättre. Snöbollskrig och igloobyggande.

På flyget hem fick jag lyxen att bli uppgraderad till första klass, då de inte kunde leverera min vegmat. I det ovanligt klara vädret kunde jag från tre fönsterrutor spana ut över Grönlands östkust, som är mycket mer svårtillgängligt och öde än västkusten. Fantastiskt vackert. Dit skulle jag vilja åka en dag!

Åter i Kanger

Nere från isen! Fältarbetet har gått bra. Imorgon flyger jag hem till Sverige igen. Idag hann vi med en tur till isfronten igen för att serva en väderstation. Våren har kommit till Kanger och det var t-shirtväder i solen. Här följer några av dagens bilder. Ska plocka ihop bilderna från isen, som kommer upp här inom ett par dagar. Ser fram emot att komma hem!

Fast i Kanger

Vi fick ingen skjuts upp på inlandsisen idag, då vädret var för dåligt där uppe och de isländska piloterna inte ville flyga. Det blev en seg dag på forskningscentret. Vi tog oss ut en sväng ner till hamnen och upp på utsiktstoppen i varje fall. Förhoppningsvis flyger vi i morgon om vädergudarna så vill!

Tillbaka i vilda västern

Kommer vi över älven imorgon?
Kommer vi över älven imorgon?

Tredje gången gillt. Åter i västra Grönlands inland. Vilda västern. Allting är sig likt och tiden verkar nästan ha stått still i byn Kangerlussuaq, förutom en ny bankomat på flygplatsen och äntligen trådlöst nätverk på forskningscentret KISS. Däremot hade någon snott Emilies låda med veganmat. Det blir några trevliga veckor för henne med bruna bönor i tomatsås.

När vi anlände igår kryllade platsen av amerikaner, som skulle flyga upp till Summit, högsta punkten på inlandsisen. Vädret hade varit dåligt och de var försenade, men lyckligtvis kom de iväg senare under dagen, vilket gjorde att det blev lugnt och skönt.

Förmiddagen spenderades till att jaga rätt på vår plastsläde som några norska turister hade fått med sig av misstag från vår pallkrage med utrustning i cargohallen. Men den var inte svår att hämta tillbaka, då alla turister som ska skida över inlandsisen hänger på samma ställe.

På eftermiddagen körde vi en sväng ut till isfronten för att se efter om det gick att korsa älven. Det har varit väldigt varmt här under de senaste veckorna, med uppemot +12 grader, vilket har gjort att den mesta av snön har smält bort och det är redan rinnande vatten i älven. Inte riktigt vad vi hade planerat! Men det verkade inte vara några större mängder vatten, så vi ska nog kunna ta oss över den imorgon.

När jag kom hit igår tänkte jag Kangerlussuaq, denna gudsförgätna plats!. Men nu när platsen sjunkit in i sinnet, är det ändå något vackert över detta gråa, ödsliga och slitna ställe. Det finns inga platser man inte kan älska. Om jag bodde här skulle jag skaffa mig ett gäng islandshästar!

Kändisar på TV

Radararbete utfört från kajak på Petermann Glacier. Foto: Nick Cobbing / Greenpeace

Sista delen av BBC:s serie Frozen Planet har nu gått i Storbritannien, som jag skrivit om tidigare i bloggen. Avsnittet filmades från den delen av Grönlands inlandsis där mitt projekt håller till. Själv var jag inte uppe på isen just då, men några kända ansikten kom med i TV.

Inför visningen av programmet gjorde mina walesiska kollegor på Aberystwyth University en hemsida för att informera lite mer om forskningen för TV-tittaren. På hemsidan finns många fantastiska bilder (som den ovan) och filmer från olika platser på Grönland. För att komma till hemsidan klicka här!

Matt klättrar First Price Models E2 6a i närheten av Uummannaq. Foto: Sam Doyle

För er klätterintresserade, finns det även lite info på hemsidan från när Sam och några vänner till honom klättrade längre norröver på Grönland, vid Uummannaq. Mer om det kan ni läsa här.

Någon som blir sugen på att åka till Grönland och klättra? Det blir i alla fall jag!

P.s. Frozen planet visas på SVT med start 1 januari 2012.

Årets smältindex för Grönland

Nej, det är ingen julkalender. Bilden ovan är ett annorlunda sätt att visualisera smältningen på Grönland, gjord av forskaren Marco Tedesco från the City College of New York. Desto större storlek på texten, desto mer avsmältning.

Färgen kompletterar storleken genom att visa avvikelsen från genomsnittet för perioden 1979 till 2010. Röd text innebär att avvikelsen är större (mer smältning) och blå text innebär att avvikelsen är mindre (mindre smältning) än genomsnittet.

Smältindexet beräknas av antalet smältdagar gånger arean, som omfattas av smältning. Satelliten mäter mikrovågor på inlandsisens yta och berättar bara en del av historien. Satelliten kan endast se om det smälter på ytan, inte hur mycket det smälter eller hur stor avrinningen är. Detta kan dock uppskattas genom modellering.

2011 års smältning kom på sjätte plats, var över genomsnittet och exceptionellt hög på västkusten, vilket syns på bilden nedan från samma källa.
Antalet smältdagar på Grönland 2011, jämfört med genomsnittet för åren 1979-2010.

Attenborough skildrar den frusna planeten

Hur var nordpolen?, frågar reportern. Som araberna säger om sand, har du sett en del av det, har du sett allt., svarar David Attenborough.

Förra sommaren var det ett filmteam från BBC och filmade vid vårt forskningsläger på Grönland. De var från deras dokumentärproduktion Frozen Planet, där de skildrar livet i polarområdena.

Det tog fyra år att producera filmerna och på onsdag kommer den första delen av sju att visas på BBC One.

Sjö på inlandsisen, i närheten av vårt läger.

Attenborough berättar i en intervju för the Guardian, att han som 80-åring för första gången kom till nordpolen. Han har inte velat tala offentligt om klimatförändringar, även om han varit övertygad av bevisningen i 15 år.

Eftersom han endast har en tvåårig examen från Cambridge i naturvetenskap, ser han sig inte som någon expert. Stilen är mer den entusiastiska amatören, med en pojkaktig nyfikenhet till ämnet. Men efter många år i branschen är Attenborough en skicklig berättare och producent. Om sitt ansvar säger han:

Om mina barnbarn skulle titta på mig och säga: Du var medveten om att arter försvinner och du gjorde ingenting, du sa ingenting ”, det tycker jag är klandervärt. Jag vet inte hur mycket mer de förväntar sig att jag ska göra, det är bäst att jag frågar dem…

Det ska bli spännande att se om det är med något i filmen från vårt läger. Jag gissar att det är sista delen, som heter On Thin Ice, som kommer vara från Grönland. Nedan är några bilder som Christian tog på filmteamet.

Fler bilder:
BBC Frozen Planet – in pictures

Skräpigt i vildmarken

Udda askfat i Kangerlussuaq.

När jag var i Kangerlussuaq, Grönlands internationella flygplats, slog det mig hur skräpigt det var på sina ställen. Oljefat, gamla bildäck, plastdunkar och till och med myskoxskinn låg och skrotade här och var.

I dagsläget källsorteras endast 25 procent av hushållsavfallet på Grönland. Det mesta avfallet tippas i deponier strax utanför staden och kan innehålla farliga avfallstyper som batterier, färgrester, nagellack och andra kemikalier som kan förorena markerna.

Att handskas med miljöfarligt avfall är en krånglig process och det är ett stort logistikproblem i isolerade samhällen som Grönland, där det inte finns några vägar och det är hundratals kilometer till närmaste återvinningsanläggning. Det är otroligt viktigt att ta tillvara på soporna, då miljön är skör och kemikalier bryts ner långsamt i det kalla klimatet.

Därför har Europeiska miljöbyrån (EEA) tagit fram en tolv minuter lång informationsfilm, som fokuserar på hushållsavfall, inklusive farligt avfall. Små insatser från lokalbefolkningen kan göra stor skillnad för att skydda miljön. Filmen ska inspirera folk att bry sig om sina sopor.

Det finns också goda exempel. På västra Grönland är de bättre än oss svenskar på att källsortera. 99 procent av alla plast- och glasflaskor som använts, förs tillbaka till återvinningsanläggningar!
Se filmen genom att klicka på bilden nedan: