Vykort från en tid som flytt

Igår var jag och lyssnade på ett intressant föredag av Johannes Oerlemans på Kungliga vetenskapsakademien. Han är glaciologiprofessor från Nederländerna, doktorerade en gång i tiden i Stockholm och pratade om mätningen av längden på glaciärer som en proxy för temperaturförändringar i historien. Han nämnde en sida som har försökt återskapa bilderna från gamla vykort i alperna. Eftersom jag är fotointresserad surfade jag direkt in på hemsidan Gletscherarchiv (på tyska). Här nedan är några bilder. Det syns tydligt hur glaciärerna har minskat i alperna. Intressant är också att titta på andra detaljer i fotona, till exempel hur husen och människorna har förändrats. Många av bilderna var tagna i svartvitt, men färglades för hand. Högsta fototeknik på den tiden!

Domedagen och klimatet

I morgon är det domedagen då Mayakulturens kalender tar slut och börjar på ett nytt varv. Mayakulturen mötte sin riktiga domedag lång tidigare och det finns flera teorier kring varför kulturen upphörde. Några av teorierna kan man läsa om på den (inte alltid så) pålitliga källan Wikipedia:

Klimatförändringar (torka) tvingade folket i svält, möjligen samtidigt som rikets överherrar tvingade folket att fortsätta arbeta med resandet av pyramider, tempel och andra monumentala byggnadsverk. Förfallet av de annars så välutvecklade och högt stående stadsstaterna kan ha inletts med handelsförbindelsen Teotihuacáns snabba avveckling redan för ungefär 1300 år sedan. Det finns många olika alternativa förklaringsmodeller till hur rikets kollaps gick till, och varför raset ägde rum. Få menar numera att fallet kom plötsligt, år tiohundra, medan flertalet håller fast vid teorier som bygger på en långsam degenerering. 

De flesta teorierna bygger på att det var klimatförändringar och ett överutnyttjade av naturresurser (som vatten och mark), som ledde till undergången. Många stora kulturer har mött sin domedag under historiens gång. Det får mig att reflektera över vår kulturs framtid och vår anpassningsförmåga till ett varmare jord.

Med det vill jag önska er

EN GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!!!

Radar med kungligt besök

Då var det dags att hjälpa arkeologerna igen med lite markradar runt kungsgården i Gamla Uppsala, som vi gjorde även förra året, vilket jag skrev om i detta inlägg. I år var det betydligt finare väder och vi använde vår nya barnvagn till radarn, som gjorde det betydligt lättare att köra runt systemet.

Vi kartlade tre områden, med en yta på ca 30 gånger 15 meter, med ett rutnät på 20 cm. Så det blev att köra fram och tillbaka ganska många gånger.

Andra dagen kom kungen på besök. Han var där för att lära sig mer om de arkeologiska utgrävningarna. Han var dock en bit bort, så jag såg inte skymten av honom. Men både Länsstyrelsen och UNT rapporterade om besöket, så han var bevisligen här. Här är även ett inslag från de regionala nyheterna, där de berättar om utgrävningarna.

Kungligt besök. Källa: Länsstyrelsen
Kungligt besök. Källa: Länsstyrelsen

Polarlitteratur #3: True North

Studier av snäckskal visar att temperaturen sjönk drastiskt under lilla istiden i norra Atlanten.
Studier av snäckskal visar att temperaturen sjönk
drastiskt under lilla istiden i norra Atlanten.
Under mina resor i Arktis den senaste månaden har jag haft en bok som följeslagare, True North av Gavin Francis. Gavin är läkare och tar en paus från sitt arbete i Afrika med att resa runt i arktiska Europa och han skildrar möten med människorna som bor där, men också hans otroliga intresse för historia för varje plats han kommer till.

Det är en resa såväl i tid som rum. Han beskriver då irländska munkar seglade till Island på 500-talet till dagens uppsving i medierna kring polarområdena på grund av klimatförändringarna (till exempel den lustiga bilden nedan med Leonardo diCaprio och en isbjörnsunge).

Han börjar med att förklara var ordet Arktis kommer ifrån. Det har sina rötter i grekiskans arktos, som betyder björn. Ordet användes för områdena som ligger under stjärntecknet Stora Björn. Enligt den grekiska mytologin var inte björnarna på stjärnhimlen isbjörnar, utan förvandlade gudar. Zeus älskare Callisto blev förvandlad till en björn av Zeus svartsjuka fru Hera. Isen under Stora Björn smälter och jorden i den arktiska övärlden håller på att värmas upp, skriver Gavin.

Leonardo diCaprio av Annie Lebovitz.
Leonardo diCaprio av Annie Lebovitz.

Sedan grekerna har folk fascinerats av det kalla områdena i norr och idag uppmärksammas Arktis fortfarande utifrån sin unika natur och ogästvänliga klimat. Idéhistorien är intressant och sätter dagens syn på Arktis i perspektiv.

Speciellt gillar jag kapitlet om Grönland och vikingarnas bosättningar där. Uppemot 5 000 nordbor bodde som mest på sydvästra Grönland, från 900 till 1500-talet, då bosättningarna upphörde av okänd anledning. De bodde på Grönland i århundraden och såg sig inte som mer européer än vad amerikaner gör idag. De hade två bosättningar på västkusten, en kallad den östra bosättningen längst söderut och en kallad den västra bosättningen, som låg ungefär där Grönlands huvudstad Nuuk ligger idag.

Kyrkoruin på Grönland.
Kyrkoruin på Grönland.


Grönländarna har många legender och sagor om nordmännen, som de kallade qavdlunât. Både nordborna och inuiterna var nya i området (inuiterna invandrade från Thule i norr) och de konkurrerade inte med varandra och levde för det mesta i fred. Nordborna bodde långt inne i fjordarna och hade får och getter, medan inuiterna livnärde sig på havet och havsisen.

Det finns även inuitiska trä och benskulpturer, som avbildar nordborna, som hittats på Grönland och i arktiska Kanada. En av dem är så detaljerad att man kan se korset runt halsen. Nordborna blev med tiden kristna och det fanns även en biskop som ansvarade för Grönland. De handlade med Europa och sålde hudar och elfenben (valrossbetar). Det finaste de kunde sälja var isbjörnsungar och vita jaktfalkar till Europas aristokrater. Bosättningarna beskrivs även i de isländska sagorna. En saga beskriver hur en bosättare adopterar två inuitiska barn, som blivit föräldralösa.

Det finns många teorier om varför nordborna försvann från Grönland. Utgrävningar av gårdar har visat att många av dem brunnit, så kanske blev de attackerade från havs eller kom i konflikt med inuiterna. De kan också ha bestämt sig frivilligt att återvända till Europa, då härjningarna från pesten hade decimerat befolkningen i Europa och skapat utrymme för inflyttning. Det strängare klimatet under den lilla istiden kan också ha gjort att de hamnade i hungersnöd.

Den förbannade glaciären

Gravyr av Vernagtferner från Joseph Walchers Noteringar av isberg i Tyrolen 1773.

När ni sitter framför brasan i stugan över nyår (ordagrant eller i tanken) vill jag bjuda på lite fler sagor på tema glaciärer. I ett tidigare inlägg skrev jag om den onda draken. Det finns många glaciärer speciellt i Alperna som är mytomspunna. En saga lyder som följer:

För länge sedan fanns det en rik stad som omgavs av bördiga marker. Säden vajade frodig i vinden och kossorna var runda och feta av det gröna gräset. Rikedomen gjorde människorna giriga och korrupta och de slösade med sina tillgångar. Stadsinvånarna använde till och med mjölk och bröd för att rengöra stadens gator.

En dag kom en luffare gåendes genom staden. När han såg människorna skrubba gatan med rikedomen, frågade han om han kunde få smaka en liten bit av det saftiga brödet och den gräddiga mjölken, då han inte ätit på flera dagar. Men stadsinvånarna tittade argt på honom och nekade honom hans ödmjuka förfrågan. Luffaren förbannade sig över staden och gick vidare för att söka sin lycka annorstädes.

Några månader senare kom hösten och mörka moln hopade sig över himlen. En kraftig snöstorm mullrade fram i bergen. Snöovädret pågick under en lång tid och stadsinvånarna längtade efter våren, då de kunde släppa ut sina kor på grönbetet igen. Men när så äntligen molnen skingrade sig och solen tittade fram var markerna borta, förlorade för alltid under en väldig glaciär som nu täckte dalen.

Det här var ett smakprov på den typ av myter som finns i Alperna från den lilla istiden. En av de glaciärer som det sägs råda en förbannelse över är Vernagtferner. Den hade flera framfarter under lilla istiden. Den begravde inte folk levande, men den bildade fördämningar av smältvatten, som när de brast översvämmade dalen.

Vernagtferner är en sorts glaciär som svämmar, dvs. kan välla fram väldigt snabbt (på engelska kallat surge), med hastigheter på uppemot 100 gånger det normala. Därav får glaciären sin oregelbundna yta, som på bilden ovan.

Hittade några fler roliga bilder på Vernagtferner nedan. Det är en karikatyr av en känd 1800-tals geograf, som blir uppäten av glaciären. Men glaciären gillade inte smaken av geografen och spottar ut honom igen.

En temperamentsfull glaciär! Konstnären Rudolf Reschreiter (själv i bilden) avbildade 1911 den kända geografen Finsterwalder, som var den första att göra en karta över glaciären i slutet av 1800-talet.

Skattjakt i kohagen

Jag undersöker vattenvägen på två meters djup, med en 250 MHz radar.

Jag har tidigare skrivit i bloggen om att man kan använda markradar inom andra områden än glaciologiska studier, som till exempel arkeologi. Nu var det dags igen. Jag hjälpte arkeologen Kristin Ilves, med att undersöka en gammal vikingahamn i Garn, utanför Uppsala.

Jag använde mig av tre olika antenner, 500 MHz (lilla lådan), 250 MHz (medelstora lådan) och 100 MHz (slangen) för att se olika djupt ner i marken. Ju lägre frekvens desto längre ner når radiovågorna i marken, men med sämre noggrannhet.

Hypotesen kring vattenvägen. Bildkälla: Annika Larsson

På grund av landhöjningen var Uppland och Mälaren på vikingatiden en skärgård och hypotesen är att Garn var en vikingahamn (se projektkälla nedan). Vi undersökte en pir och en vattenväg och letade efter eventuella skeppsvrak, som skulle varit under vattnet på den tiden.

Kristin och jag i vassen. Med hjälp av en 100 MHz radar (slangen som syns nederst i bilden) ser vi ca 25 m ner i marken.

Kristin är från Estland och är doktorand vid Centrum för Östersjö- och Östeuropa studier och Uppsala universitet. I sin forskning har hon specialiserat sig på marinarkeologi med särskild tonvikt på kustområdena, landningsplatser och hamnar i synnerhet.

Frands Herschend, Kristins handledare och professor i arkeologi var också med och hjälpte till. Han var bland annat den som kritiserade filmen Arn för att den var full med historiska felaktigheter (det har t.ex. aldrig funnits några tempelriddare i Sverige).

Frands hjälper till att bära 500 MHz antennen.

Projektkälla: ”The importance of landscape transformation on infra-structures and power distribution in eastern middle Sweden during the last 3000 years” av Annika Larsson.

Firandet av en 5000 år gammal isman

Ismannen Ötzi, hittades den 19 september 1991, en mil från Karthaus där jag är på kurs i Italien. Tjugoårsjubileumet firas i dalen med pompa och ståt (till viss del ett stort turistjippo). Bland annat ska en helikopter flyga upp med några offringar, som ska läggas vid fyndplatsen.

Konserverad av glaciären
Ötzi var en man som levde omkring år 3300 f.Kr, under stenåldern och hans kropp bevarades i över femtusen år i en glaciär i Ötzalperna. Han bevarades så pass bra, eftersom han dog just vid en tid då det blev ett kallare klimat.

Han blev översnöad, glaciären växte till och isen låg bottenfrusen vid marken, vilket gjorde att han låg relativt stilla. Hade han hamnat i en mer tempererad del av glaciären hade han glidit nerför sluttningen med isens rörelse och malts sönder.

Platsen där Ötzi hittades.

Stridigheter då och nu
Ötzi upptäcktes av två tyska turister på 3 200 meters höjd och efter några kontroverser kring om det skulle vara Italien eller Österrike, som skulle omhänderta kroppen, bärgades Ötzi med helikopter till Innsbruck. Vid den tidpunkten visste man inte hur gammal kroppen var, vilket gjorde att delar av Ötzis utrustning förstördes.

Efter noga uträkningar kom man fram till att kroppen hade legat 93 cm in på italienskt territorium och i dagsläget kan man gå och titta på Ötzi i en frys på arkeologimuseumet i Bolzano. Det tyska paret, som hittat kroppen har fått 1,5 miljon i hittelön, inte så illa!

Ötzi var 165 cm lång, ca 45 år gammal och hans kropp pryddes av tatueringar. Han omkom troligtvis i sviterna efter en strid, då en pilspets fanns i hans ena skulderblad, han hade fått slag mot huvudet och hade flera skärsår på kroppen.

Krympande glaciärer gör att fler intressanta fynd kan smälta fram ur tidigare bottenfrusta glaciärer. En mammut vore inte så tokigt.

Till Ötzis ära vaknade vi till snöklädda toppar imorse. Vintern är i antågande!

Kuriosa om Ötzi

  • Det finns de som tror att det vilar en förbannelse över Ötzi. Sju personer inblandade i hans upptäck har dött under oklara omständigheter.
  • Brad Pit har en tatuering av Ötzi på sin underarm.
  • Ötzis skor ska vara ytterst välgjorda. Ett företag har försökt få rättigheterna till att tillverka dem.

Radar i surbulleregn

Rickard gör radarmätningar i Gamla Uppsala.

Radar går att använda till mycket. Förutom att använda den i glaciologisk forskning, kan man använda den för skattjakt vid arkeologiska utgrävningar. Tvärvetenskaplig forskning kallas det, när jag fick skjutsa min handledare till Gamla Uppsala, där han skulle göra en radarprofil åt några arkeologer. Dagen till ära var det surbulleregn, ett sånt där regn som är mängder med små, fina, lätta droppar som letar sig in precis över allt, som min vän Anna beskrev det.

Uppsala Universitet och Upplandsmuseet håller på att gräva ut kungsgården i Gamla Uppsala. Syftet är att se hur gårdens byggnation såg ut. Redan har flera överraskande och ovanliga fynd hittats, bland annat järnspiraler och ett handtag till dörrporten.

Kungsgården fanns under vikingatiden och är omnämnd i Snorre Sturlassons berättelser, men ingen vet när gården etablerades, om det var samtidigt som de stora kungshögarna eller tidigare.

Mer info om utgrävningarna finns här.

Blöta arkeologer in action.
Skattjakt!
Några av fynden, en bit av järnspiralen till höger.

Den onda draken

Glaciärer är känsliga indikatorer på klimatförändringar och viktiga källor till det historiska klimatet. De flesta glaciärer minskar idag i massa, och det framställs oftast som en stor tragedi. Men glaciärer har inte alltid uppskattats. Under Lilla istiden, mellan åren 1300-1900, förekom det flera kalla perioder i Europa och då ökade många glaciärer i massa.

Det var så kallt att havsisen i Arktis sträckte sig långt söderut och isbjörnar gick iland på Island. Den nordiska kolonisationen av Grönland upphörde även under denna tid, troligtvis på grund av kylan. Många floder och kanaler frös till is i Europa.

Frusen kanal i Holland på 1500-talet.
I Alperna växte glaciärerna och vällde fram över dalgångar och förstörde byar, åkermark och gårdar. Vissa glaciärer växte så mycket som 100 meter per år. Glaciärer kunde även blockera dalgångar och bilda floddämningar, som när de brast skapade så kallade jökulhlaups, glaciärflodvågor.

Därför var synen på glaciärer en annan än idag. När glaciärerna avancerade i århundraden, sågs det som en förbannelse, en ond drake. De förknippades med helvetet och skärselden för förlorade själar. Inte förrän i slutet av 1700-talet blev alpglaciärerna sedda på med beundran och med en djup uppskattning för det vilda. Först då reste konstnärer och författare till Alperna och beskrev omgivningarna naturromantiskt.

Idag ses glaciärer fortfarande i ett romantiskt skimmer; som en bräcklig varelse, som behöver snö och kyla för att överleva.