Klättring på glaciärslipad granit i Kanada

Lovade att lägga upp några bilder från semestern utanför Vancouver. Bättre sent än aldrig kommer de här. Efter konferensen i Alaska, som jag skrev om i det förra inlägget, åkte jag till Brittish Columbia för att klättra med tre kompisar Emma, Johanna och Peter i några veckor.

The Chief.
The Chief.

Vi klättrade i ett område som heter Squamish en timme nordost från Vancouver. Området består av ett stort granitberg som kallas The Chief, som ibland påstås vara världens näst största monolit, vilken är ett berg som berstår av endast ett mineral, i detta fall granit.

Berget är en pluton, som bildades för 100 miljoner år sedan av magma från jordens inre som stelnade. Sedan dess har plutonen formats och slipats av glaciärer. Speciellt den branta väggarna, som ni ser på bilden ovan, är så pass vertikal tack vare inlandsisen.

Isräfflor.
Isräfflor.

Isräfflorna uppe på toppen av The Chief visar att hela berget en gång i tiden var täckt av is. Senast av den Laurentiska inlandsisen som täckte Nordamerika mellan 90 000 och 20 000 år sedan. De tre ravinerna som skiljer de tre topparna, bildades när berget sprack upp i massrörelser av enorma block, i linje med förkastningar i berget.

De tre topparna syns tydligt på bilden ovan. Det går att vandra upp på topparna via vandringsleder, som går upp på baksidan, där det inte är lika brant. Framför den tredje toppen finns en liten förtopp, Zodiaktoppen, som är helt isolerad och som det endast går att klättra upp på.

The Black Dyke, är det svarta bandet uppe till vänster i bilden.
The Black Dyke, är det svarta bandet uppe till vänster i bilden.

The Black Dyke, är en väldigt tydlig mörk inträngning. Den formades när det blev en förkastning i graniten och basalt kunde tränga upp, vilket kan ha försett vulkaner som fanns ovanpå The Chief en gång i tiden, men som eroderats bort. Basalten har en helt annan struktur än graniten och är finkornig och nästan lite glasaktig.

Vi klättrade allt från långturer till kortare turer i området och nedan följer ett litet urval.

Medan vi var där var det Squamish Mountain Film festival och vi passade på att gå på ett föredrag med Glen Denny, som levde med pionjärerna i Yosemite på 60-talet. Han visade sina helt fantastiska svartvita bilder från en tid som flytt, och jag blev sugen att fota mer med pappas gamla Nikon F3 igen. Hans fina bilder finns här att beskåda!

Hooked on ice

Lollo på andra repan på isfallet Greven.

Vintern är definitivt slut i Stockholm nu. Cykeln är framtagen ur förrådet och klockan är omställd till sommartid (min ställde om sig två timmar för att jävlas måndag morgon).

Men för många polarforskare är det nu bråda dagar med arbete i fält. När krokusarna börjar komma upp och snödropparna blommar är det dags att packa väskorna och bege sig norrut. Jag åker själv iväg efter påsk till Svalbard och försöker intala min kropp att inte tappa vinterpälsen riktigt ännu.

Jag var för några veckor sedan på semester i Stora Sjöfallet och fick frågan varför jag väljer att ta ledigt och spendera ännu mer tid bland snö och is. ”Får du inte nog av det genom jobbet?” Men det var bara att erkänna. Jag är hooked on ice!

I Stora Sjöfallet deltog jag i en alpin tjejträff, som jag skrev om förra året då den var i Sylarna. Denna gång fastnade jag verkligen för isklättring, som jag tidigare sagt att jag inte ska syssla med. Men det är svårt att låta bli, då det är fantastiskt roligt under rätt förhållanden (läs vindstilla och sol). Och när det är stora solida isfall känns det faktiskt säkert.

Men jag har kanske blivit lite indoktrinerad genom jobbet ändå. Förra året kom till exempel detta exemplar i brevfacket:

Journal of Glaciology är en vetenskaplig tidskrift för forskning om glaciärer och när framsidan pryds av en isklättrare blev jag lite extra glad.

Bilden hör till en artikel av Weiss med flera (2011) som handlar om frusna vattenfalls hållfasthet. Syftet med studien är att hjälpa isklättrare att kunna avgöra isförhållandena. Som de flesta isklättrare redan vet har is väldigt olika karaktär beroende på temperatur. Antingen är den spröd som tunnbröd, stenhård som betong, seg som kola eller har mer konsistensen av slushy.

Studien visar att ett isfall kan spontankollapsa när temperaturen sjunker väldigt kraftigt under flera timmar, eftersom isen drar ihop sig och spricker. Däremot verkar det som att temperaturväxlingar på några grader (från -5 till +5 mellan natt och dag) kan ha lokal effekt på isen, men gör inte hela isen instabil. Mjuk is är duktil och deformeras plastiskt utan att sprickbildning uppstår.

Mer info om studien finns på Petzl Foundation.

Solen är på väg ner, men vi kan inte slita oss från isen. En repa till hinner vi på Grevinnan!

Kändisar på TV

Radararbete utfört från kajak på Petermann Glacier. Foto: Nick Cobbing / Greenpeace

Sista delen av BBC:s serie Frozen Planet har nu gått i Storbritannien, som jag skrivit om tidigare i bloggen. Avsnittet filmades från den delen av Grönlands inlandsis där mitt projekt håller till. Själv var jag inte uppe på isen just då, men några kända ansikten kom med i TV.

Inför visningen av programmet gjorde mina walesiska kollegor på Aberystwyth University en hemsida för att informera lite mer om forskningen för TV-tittaren. På hemsidan finns många fantastiska bilder (som den ovan) och filmer från olika platser på Grönland. För att komma till hemsidan klicka här!

Matt klättrar First Price Models E2 6a i närheten av Uummannaq. Foto: Sam Doyle

För er klätterintresserade, finns det även lite info på hemsidan från när Sam och några vänner till honom klättrade längre norröver på Grönland, vid Uummannaq. Mer om det kan ni läsa här.

Någon som blir sugen på att åka till Grönland och klättra? Det blir i alla fall jag!

P.s. Frozen planet visas på SVT med start 1 januari 2012.

Hemma hos Messner

Reinhold Messner i Lhotse 1986.

Det är mycket att fira just nu i dalen. Igår var det Reinhold Messners födelsedag. Idag är det fårens återkomst från bergssluttningarna i Österrike (kallas transhumanz). Imorgon är det Ötzis återfödelse.

Jag hade några timmar ledigt från kursen, regnet öste ner. Därför passade jag på att åka hem till Messner. För er som inte känner till honom är han en av de stora legenderna inom klättring och var den första att bestiga Mount Everest utan syrgas. Han visade för läkarkåren att det var fysiskt möjligt, vilket många inte trodde på den tiden (1978).

Lärarsonen från Sydtyrolen
Han växte upp i Brixen och lärde sig klättra med sin yngre bror i bergen runt omkring. Under en klättring av Nanga Parbat 1970 omkom hans bror och han förfrös sex tår.

På grund av sina saknade tår kunde han inte syssla med klättring lika mycket som innan, utan riktade in sig på alpinism. Han var den första att bestiga alla fjorton berg över 8000 meter och har också gjort ett antal polarexpeditioner.

Stilen var enkel och han finansierade sina egna expeditioner. Han var den första att korsa Antarktis; gåendes.

Let’s see, let’s go. If we fail we will learn something. Then we will go back. Since my expeditions were very cheap I could also afford to fail.

Messners fästning i Juval.

Borgen blev hans hem
1983 flyttade han in i en gammal fästning från 1500-talet i byn Juval, vid början av dalen Senales som jag befinner mig i just nu. I dagsläget har han den som sommarresidens för sin familj och bor på vintern i samhället Meran lite längre österut. När Messner inte är i krokarna kan man gå på guidad tur i borgen.

Dessvärre får man inte ta några foton inomhus, men jag kan berätta att hans bibliotek var speciellt fint. Inrett i trä med böcker om alpinism från golv till tak. Resten av borgen har han dekorerat med hinduiska och buddistiska statyer från Nepal, Tibet och andra delar av världen. Fint, men lite exotism över det hela (han är inte buddhist vad jag vet).

Bergsutställning i fem delar
Utställningen i hans hem är en del i fem utställningar runt om i Sydtyrolen och går under epitetet Messner Mountain Museum. Det är ett projekt där han försöker gestalta berg utifrån olika synvinklar: Andlighet, bergsfolk, alpinism, glaciärer och geologi.

Intressant är att han samarbetar med 90 jordbrukare i dalen, som har startat ett eget kooperativ. De producerar ekologiska grönsaker, vin, grappa och andra produkter. Messner fyllde 67 år igår. Imorgon firas tjugoårsjubileumet av en ännu äldre man, Ötzi, vilket ni får läsa om i bloggen inom kort.

Hudvårdsprodukter signerade Messner.

Klättring uppför en jättegryta

Stone Temple Pilot.

Sommar och semester. Då klättrar jag helst, gärna i Bohuslän som är ett av Sveriges bästa klätterområden. Där har inlandsisen härjat och skapat fina bergsformationer.

Från Lysekil och norrut till Idefjorden består skärgården av den röda bohusgraniten, som är ca 900 miljoner år gammal. Under istiden slipades bergstopparna ned och spår efter isen syns främst vid kusten, i form av jättegrytor och isräfflor. På bilden klättrar jag i en jättegryta, en led som heter Stone Temple Pilot i Skärkäll.

Malande sten eller explosioner?
Förr kallades jättegrytorna för bergkittlar och enligt folktron ansåg man att jättarna använde dem som kokkärl. Hur grytorna bildats vet ingen helt säkert.

Den gamla teorin är att en löparsten roterat under isen och tillsammans med smältvatten och grus skapat urgröpningarna. Stenen som ska ha bidragit till jättegrytan ligger ibland kvar i botten än i dag. Men den teorin är högst osäker då det finns många jättegrytor som är ovala i formen.

Idag tror geologer mer på att kavitation är en del av förklaringen till bildningen av jättegrytorna. Enligt denna förklaring skulle vattenmolekyler i kraftiga virvlar av smältvatten ha övergått mellan gasform och flytande form. Ångbubblorna som bildades orsakade enorma volymförändringar. När de kollapsade skapades explosioner, som sprängde sönder och urholkade bergytan. Processen är välkänd vid t.ex. vattenkraftsbyggen och propellerkonstruktioner.

Enligt kavitationsteorin skulle jättegrytor kunna ha bildats på mycket kort tid, kanske bara några få dagar!