Polar 2018

Davos, Schweiz.

I slutet av juni var jag i Davos, Schweiz på konferensen POLAR2018. Det var ett sammanslaget event mellan SCAR (the Scientific Committee on Antarctic Research) och IASC (the International Arctic Science Committee). På mötet samlades forskare från hela världen för att diskutera de senaste forskningsresultaten från Arktis och Antarktis. Många fynd är alarmerande, och klimatförändringen har nu påverkat alla hörn av jorden. Antarktis, den mest avlägsna och isolerade platsen på jorden, påverkas också av Antropocen, den här nya epoken när människor är den största kraften som påverkar jordens geologi och ekosystem. Davos är också den plats där världsekonomiska forumet äger rum varje år.

Meddelandet från POLAR2018 är tydligt: ​​Det är nu upp till oss att bestämma Antarktis framtid. Det är fortfarande ett val men vi har inte mycket tid.

Efter Davos gjorde jag en efterlängtad roadtrip genom Östeuropa tillsammans med min partner Magnus. Det kändes bra att försöka minimera flygandet. Vi besökte ettt tiotal länder och hade med oss våra mountainbikes. Nedan är lite bilder från den resan.

Tågluff till Chamonix

Våren har varit full med jobb och annat skoj. Jag har inte riktigt tagit mig tid att skriva här på bloggen. Den 22 maj avlade jag min licentiatexamen (”halvvägs doktorand”). Efter det har det lugnat ner sig lite, så förhoppningsvis kommer jag igång med att skriva lite mer den kvarvarande delen av året.

Tåget till alperna

Några dagar efter att jag tagit min licexamen begav sig min kollega Dorothée och jag till centralstationen i Stockholm. Vi skulle ta tåget ner till Frankrike, för att delta på en konferens i Chamonix. Jag ville tågluffa, dels för att det är så roligt att åka tåg genom Europa och dels för att jag vill undvika att flyga när jag kan på grund av klimatpåverkan.

Två minuter innan tåget ska gå står jag undrande på perrongen: Var är Dorothée? Klockan tickar… Någon minut innan avfärd dyker hon upp med andan i halsen. Hon hade fått springa hem och hämta våra posters (planscher för presentation av forskning), som hon glömt. Det är lätt hänt, har själv lyckats med att glömma dem några gånger. Med på resan var också Yongmei, en kinesisk tjej som doktorerar i Helsingfors.

Tågresan ner gick hur smidigt som helst. I Köpenhamn bytte vi till nattåg, som tog oss till Basel. Därifrån var det några olika tågbyten genom Schweiz. Sista biten åkte vi över ett litet bergspass till Frankrike. Kan rekommendera tyskarnas tågsida (www.db.de) där det går att söka på internationella tågförbindelser och även bestämma hur mycket väntetid en vill ha vid varje stopp. Själva interrailpasset köps hos SJ, men sitt- och sovplatser behöver köpas var för sig. Vi hade valt att ha minst 30 minuters bytestid vid varje tågbyte för att vara på den säkra sidan. Och alla tåg kom fram i tid.

Fransk media

Under konferensveckan i Chamonix var det ganska regningt. Men det gjorde inte så mycket då vi mest höll oss inne på ENSA, utbildningscentret för franska bergsguider. Konferensen fick en del uppmärksamhet i fransk media där bland annat den franska stjärnforskaren Eric Rignot höll ett populärvetenskapligt föredrag för allmänheten. Några veckor tidigare var han på alla nyhetssidor i världen, då han tillsammans med sina kollegor publicerat en artikel i Science om Antarktis instabilitet.Men Antarktis är långt från Chamonix. En annan studie som jag tyckte var intressant och som hade lokal anknytning till Alperna var den här: 1926 försvann tre alpinister i Schweiz och 2012 smälte deras kroppar fram i glaciären. Med hjälp av en glaciärmodell har forskarna kunnat lokalisera var de omkom. De kunde även fastställa dödsorsaken, som var att de med stor sannolikhet frös ihjäl och inte ramlade ner i en glaciärspricka eller blev meddragna av en lavin. Nu gäller det bara att mainstreammedia tar upp detta. Det kanske kan bli ett framtida avsnitt i CSI? Glaciologer som hjälper till att lösa mordmysterium, det vore något.Under konferensen var det en exkursion inplanerad till Mer de Glace och den blev inbäddad i regn och moln.

Efter konferensen hade Dorothée och jag tagit en vecka semester och vi passade på att åka upp med liften på Aiguile du Midi, på 3800 meters höjd, i strålande soligt väder. Där övade vi lite glaciärräddning och gick en lättare klättertur på en av sydväggarna.

På tågluffen hem tog vi en annan väg, via Annecy där vi hälsade på en fransk kompis, Heidi, som doktorerar på Svalbard. Vi åkte upp några dagar i ”för-Alperna” och klättrade en långtur på kalksten, bland kossor, getter och murmeldjur. Sedan åkte vidare till Dorothées föräldrar i Paris där det var varmt och härligt med temperaturer över 30 grader.

-93,2 grader i San Francisco

Har varit en vecka i San Francisco på en stor konferens AGU Fall meeting, som samlar över 20 000 forskare från alla världens hörn. När jag anlände till San Francisco den 7 december var det isande vindar i luften, nollgradigt på natten och lokalborna var lite chockade då de varken hade kläder eller vanan att vistas i kyla. Många flyg var försenade på grund av snöoväder norröver. Själv tänkte jag på alla hemlösa i staden och mina tankar gick även till alla hemlösa på Stockholms gator, där det är mycket mycket kallare så här års.

Det var min första AGU-konferens och jag var lite överväldigad över alla människor. Men jag blev snabbt imponerad över hur välorganiserat det hela var, även om köerna till det blaskiga kaffet var milslånga. Men klockan halv fyra varje eftermiddag serverades öl, då var det helt plötsligt ingen som ville ha kaffe längre.

Några spännande vetenskapliga nyheter från konferensen kom ända till de svenska tidningarna. National Snow and Ice Data Center har undersökt satellitdata de senaste 30 åren och har kunnat sätta ett nytt världsrekord för den kallaste temperaturen på jorden, -93,2 grader, uppmätt på Antarktis. Riktigt så kallt var det inte i San Francisco.

Själv hade jag en presentation på konferensens tredje dag på en session med temat ”Climate change and cryospheric systems”. Det var lite nervöst innan att prata inför en så stor publik, men det gick bra och roligt att jag fick möjligheten att presentera mitt arbete, vilket var få förunnat. Övriga fick nöja sig med en sk. poster, en planch som man sätter upp i en konferenshall. Veckan var fullspäckad med olika ”sessions” och jag höll mig till de som handlade om kryosfären, den frusna planeten. Kutym är att presentera den senaste forskningen, som inte har publicerats i någon vetenskaplig tidskrift ännu. Men det hela går även mycket ut på de informella mötena, att utbyta idéer och att inspireras av andra forskares arbete.

Nedan är lite bilder jag tagit under veckan.

China town, med fantastisk sushi!

Oakland bridge.

Poster sessions.

Min presentation på onsdagsmorgonen.

Heidi, doktorand på Svalbard till vänster vid hennes poster tillsammans med Hester från Canada.

Friluftsbutiken Patagonia fick även ett besök, som är ett av de få företag som tar sitt hållbarhetsarbete på allvar. Många amerikaner tycker dock att kläderna är för dyra och kallar butiken för PataGucci.

Fishermans Wharf. Notera simmerskan!

Min sista kväll i San Francisco invaderades staden av jultomtar!

Insiderrapport från IPCC:s möte i Stockholm

På den här oansenliga platsen gick mötet av stapeln. Stolt Södermalmsbo!

Den 23-26 september hade IPCC, FN:s klimatpanel möte i Stockholm, för att enas om den första delen i den femte rapporten, som beskriver klimatforskningen de senaste sju åren. Mötet uppmärksammades mycket i media, där bland annat SVT sände live från presskonferensen på fredagen (se klippet ovan). Jag arbetade som lokal personal under mötet, en möjlighet jag fick som polarforskare, medlem i nätverket APECS. Min huvudsakliga uppgift var att hålla koll på talarordningen åt ordförande bland de över 300 delegaterna från 110 länder, som genom konsensus skulle bestämma formuleringen av den 30 sidor långa sammanfattningen till beslutsfattare.

Koll på talarordningen

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men jag blev väldigt imponerad av hur mötet sköttes och speciellt av Thomas Stocker, ordförande för arbetsgruppen, verkligen en expertförhandlare, även om han också är forskare i botten. Han var en otroligt bra lyssnare samtidigt som han skulle hålla många bollar i luften och driva mötet framåt utan att något land kände sig överkört.

Varje land hade en skylt med sitt namn på (så kallad flagga) och när ordförande och den ansvarige forskaren för det aktuella stycket hade förklarat innebörden och de senaste ändringarna av texten öppnades golvet upp för kommentarer. Länderna ställde sin skylt på högkant när de ville ha ordet. Det gällde att vara uppmärksam och att hela tiden röra sig runt i kongresshallen, så att man inte missade någon flagga.

Konsensusbeslut
Ibland klubbades texten igenom snabbt, ibland tog det längre tid och många (uppemot 10 länder som mest) hade synpunkter på samma gång. När förhandlingarna körde fast ordentligt tillsattes en arbetsgrupp som fick arbeta fram ett nytt textförslag parallellt med mötet. Det körde fast ordentligt första dagen och vi var alla oroliga att vi inte skulle hinna klart i tid (se tidsbarometern nedan)!

Några delegater blev lite irriterade på varandra, då de tyckte att vissa länder fokuserade för mycket på detaljer istället för att se helheten och vikten av att bli klara i tid och att ha tillit till forskarna, som hade lagt ner mycket arbete på texten. Men fördelen med konsensus överväger alla nackdelar. I slutändan kunde alla länder ställa sig bakom dokumentet, inklusive länder som Saudiarabien och Ryssland.

Sista dagen höll mötet på hela natten för att hinna klart och dokumentet kunde till slut godkännas i sin helhet klockan åtta fredag morgon, två timmar innan presskonferensen.

Nedan är några bilder från mötet. Ett minne för livet helt klart! Jag hoppas nu att världens politiker tar till sig allvaret i budskapet och att FN:s klimatmöte (COP 19) i Warszawa i november kan besluta om ett bindande avtal för alla världens länder.

Hela rapporten The Physical Science Basis, inklusive sammanfattningen, finns att ladda ner från IPCC:s hemsida: www.ipcc.ch

Konferens i Stockholm

gap1Just nu är det mycket jobb och jag har inte riktigt hunnit skriva något på bloggen på ett tag. Men jag hoppas inte ni misströstar. Ont i ryggen har jag även haft, av det lite för intensiva jobbandet. Kan rekommendera Karin Hagberg, en fantastisk massör, som även har studentrabatt. Hon har sin praktik i Uppsala.

Höjdpunkten under hösten har varit två konferenser, som var under samma vecka i Stockholm. Den första var det årliga mötet för projektet jag ingår i på Grönland. Konferensen hölls på Fotografiska, ett av mina favoritmuseum i Stockholm. Gruppbilden ovan är därifrån. Jag fick även chansen att visa några foton från när jag gjorde fältarbete på Grönland, på övervåningen innanför caféet. Det var kul! Som konferensbesökare kunde vi på rasterna även ta del av de aktuella fotoutställningarna i museet.

Den andra konferensen var det nordiska IGS-mötet, en konferens för alla som jobbar med glaciologi i Norden. Den var på Kungliga vetenskapsakademin, där nobelpriset delas ut. Jag höll ingen presentation utan visade en poster. Helt otippat vann jag inte nobelpriset, men däremot priset för bästa poster och det bestod av en amerikansk fotboll av laget Vikings. Ordförande för IGS organisationen, som är amerikan, tyckte att det var en passande present på ett nordiskt branschmöte. Kanske kan bollen komma till användning på nästa fältarbete. Snöryggby någon?

Alaskas vilda glaciärer

Banketten på konferensen var på en hjulångare på floden.
Banketten på konferensen var på en hjulångare på floden.

Banketten på konferensen var på en hjulångare på floden.
I slutet av juni, var jag på en konferens i Alaska, the International Symposium on glaciers and ice sheets in a warming climate, på universitetet i Fairbanks. Efter fem dagars konfererande och minglande bar det av på en exkursion till kusten för att titta på några glaciärer i området. Vädret var regnigt och dimmigt, men jag fick skymten av det fantastiska landskap som Alaska bjuder på. Här kommer lite bilder och en kort reseberättelse från turen.

Hundliv i Fairbanks.
Hundliv i Fairbanks.

Avslutningsöl i Fairbanks. Forskarna baserade i Skandinavien hängde så klart vid samma bord.
Avslutningsöl i Fairbanks. Forskarna baserade i
Skandinavien hängde så klart vid samma bord.

Dag 1: Den galopperande glaciären

Vi åkte söderut från Fairbanks på den historiska vägen Richardson Highway, som ursprungligen var en hundspannsled som kopplade Fairbanks med hamnen i Valdez under guldrushen. Det finns en bra bok om detta, I isen grepp, som jag skrivit om tidigare på bloggen.

Vägen slingrade sig genom Tananadalen med spektakulär utsikt mot Mount Hayes bland molnen (4 200 m) i Alaska Range massivet. Vi åkte genom Isabellapasset, där flera glaciärer kunde ses från vägen. En av dem var den galopperande glaciären vid Black Rapids.

Den galopperande glaciären, där man kan se hur långt den svämmade 1939. Källa: USGS
Den galopperande glaciären, där man kan se
hur långt den svämmade 1939. Källa: USGS

Idag lurar glaciären en bit upp i dalen, men den är av den svämmande typen (kallas surge på engelska) och det var en världsnyhet när det hände vintern 1937. Glaciären rörde sig snabbt framåt under en begränsad tid och detta hade inte observerats tidigare. Vid vägen fanns en stuga och ägarna blev skrämda när marken började skaka och de hörde ett mullrande uppifrån dalen. När de tittade ut såg de att stora isblock tumla ned i dalen.

Black Rapids-glaciären 1937. Källa:USGS
Black Rapids-glaciären 1937. Källa:USGS

Time Magazine rapporterade om händelserna kring den skenande glaciären. Den rörde sig 35 meter per dag och förflyttade sig totalt 4 kilometer. Som tur saktade glaciären in precis innan vägen. Idag går Trans-Alaska-pipeline framför glaciären och ingenjörerna var kloka nog att gräva ner ledningen i marken förbi glaciären. Vem vet när den börjar galoppera igen!

Oljetransport genom Alaska. Rören sägs vara hårt bevakade.
Oljetransport genom Alaska. Rören sägs vara hårt bevakade.

Turen fortsatte till en annan glaciär, Gulkanaglaciären, där vi vandrade i fyra timmar upp på glaciärens nedre del. Glaciären är US Geological Surveys referensglaciär, då de har ett långsiktigt program för att övervaka klimatet, glaciärens rörelse, massbalansen och vattenavrinningen.

Vi övernattade vid Tangle River Inn, ett mysigt liten stugby, där jag passade på att paddla lite kanadensare på sjön nedanför. Vi spanade intensivt efter vilda djur och såg en älg och några bävrar komma simmandes i skymningen.

Dag 2: Istäckta kratrar och branta raviner
Vi fortsatte turen mot kusten och vägen slingrade sig ner förbi Wrangelmassivet, med utsikt mot Mount Sanford (4 949 m) och sköldvulkanen Mount Wrangell med dess isflyllda krater (4 317). Kratern är fylld av minst 900 meter is och har flera utlöparglacärer.

Men dagens vandring ledde upp på en annan glaciär, Worthingtonglaciären. Det är en brant glaciär, som dragit sig tillbaka mycket de senaste åren. Ett busslass med glaciologer liknade mer ett busslass med skolbarn, då alla rusade iväg till höger och vänster som små yra kycklingar för att få utforska området. Det var få som ens hade stegjärn med sig, men det hindrade ingen. Några gick upp på isen, medan andra vandrade upp på den stora sidomoränen.


På kvällen åkte vi sista biten ner till Valdez genom det häftiga Thompsonpasset. Passet är en brant och smal ravin med ett vackert vattenfall mitt i, som tydligen är ett väldigt populärt isklätterställe på vintern.

Väl framme i Valdez kunde vi fortfarande se snöhögarna i stan. Valdez är en populär skidort och i vintras begravdes staden i tiotals meter snö, vilket var en stor världsnyhet. Staden slumrade så här i början på turistsäsongen och de talrikaste invånarna verkade vara vildkaniner.

Julie berättade om den stora jordbävningen 1964.
Julie berättade om den stora jordbävningen 1964.

1964 drabbades Alaska av ett av jordens största uppmätta jordbävningar med 9,2 på Richterskalan, vilket fick stora konsekvenser med flera hundra döda och tsunamis ända ner till Kalifornien. Julie Elliot berättade om områdes tektonik och vulkanism på Gulkanamuseumet.

Dag 3: En båttur till ett myllrande djurliv och väggar av is
Sista dagen på exkursionen spenderades till havs för att titta på de vackra tidvattenglaciärerna i området. På väg ut till Columbiaglaciären och Mearesglaciären, fick vi även se mycket av det rika marina djurlivet.

Ombord hade vi Tad Pfeffer, glaciolog från Columbia universitet (en välkänd professor inom glaciologin), som berättade om forskningen i området.

Efter exkursionen liftade jag till Anchorage, för att ta mig vidare ner till Vancouver. Framför mig hade jag fyra veckors klättersemester i Squamish! Ett område känt för sina branta glaciärslipade bergväggar. Lite bilder därifrån kommer senare!

Kallt som i ryska helvetet

Lillemor och Anne höll i mötet.

Det har varit intensiva arbetsdagar inför och under projektmötet i Åbo förra veckan. Jag presenterade mina första resultat inför forskargruppen, vilket var uppskattat men också nervpirrande. Som tur höll jag min presentation i början av mötet, vilket gjorde att jag kunde slappna av resten av dagarna.

Under min presentation fick jag tillfälle att skoja lite med finnarna i gruppen och säga en av de få meningarna jag kan på finska:

Kylmä kuin Russian helvetissä!

Ja, ni kan nog gissa vad det betyder: Kallt som i ryska helvetet! Det lärde mina finska vänner mig när jag var på utbyte vid ryska gränsen i högstadiet. Ungefär så kallt som det var där och då var det också på Grönland under årets fältarbete.

Det var roligt att träffa alla igen. Några hade rest långväga över Atlanten och var jetlagade. Jag behövde bara ställa om klockan med en timme, men lyckades ändå röra till det.

Åbo slott.

Vi hann med en liten rundtur i stan, bland annat till Åbo slott som grundades på 1280-talet av en svensk kung. Insåg att jag är fruktansvärt dålig på svensk/finsk historia, vilket var lite pinsamt. Men jag har aldrig varit särskilt förtjust i kungar och krig.

Hemkommen från Finland med en deadline avklarad, har jag nu tre nya. Men det är roligt att känna att jag börjar få lite resultat i min forskning. Ska börja knåpa ihop min första artikel.