Hälsningar från Antarktis #2

McMurdo.
De små svenska forskningsstationerna, som jag skrev om i förra inlägget kan ställas i kontrast till McMurdo, den största forskningsstationen på Antarktis, som utgör en mindre by (se bild ovan). Det är en amerikansk forskningsstation, som ligger på den Nya Zeeländska delen av Antarktis och har direktförbindelser till Christchurch. Det finns även en båthamn i McMurdo.
De torra dalarna

Min handledare Rickard flög till McMurdo i början av januari för att delta i en expedition till Garwood valley, en av de torra dalarna i Antarktis, som inte täcks av någon inlandsis. Men det finns is där ändå. Gammal is begravd under lager av sediment. Rickard ska med hjälp av markradar undersöka hur tjock isen är och om det finns olika lager i den.

Isen har skyddats från att smälta av tjocka sedimentlager. Isen härstammar från den förra istiden för cirka 20 000 år sedan. Men isen kan vara mycket äldre än så, kanske flera miljontals år gammal.

Isklippan i Garwood dalen som undersöks med markradar. Foto: Jim O’Connor, USGS.

Genom att förstå vad som hänt med isen under tidigare värmeperioder, blir det lättare att förutse vad som kommer hända i framtiden. Det utförs mycket forskning på Antarktis, men ännu är det ingen som kan svara på vad som kommer hända med de stora ismassorna när klimatet blir varmare.

Fler frågor än svar

Om hela Antarktis skulle smälta stiger havsnivåerna med ca 60 meter, men det skulle ta mycket lång tid. Även om en bråkdel av kontinentens is smälter kan det ha förödande konsekvenser. Kopplingarna mellan klimatet och Antarktis är väldigt komplexa.

Just nu förlorar Antarktis massa i ungefär samma takt som Grönland, men det är stora regionala skillnader på kontinenten och de senaste årens forskning har väckt fler frågor än gett svar. Därför är den fortsatta forskningen på Antarktis mycket viktig.

Temperaturförändringen vid markytan på Antarktis mellan åren 1957 och 2006 (grader/årtionde). Källa: Stieg et al., 2009.
Jag fick frågan häromdagen, om jag skulle vilja åka till Antarktis?
Jo, det skulle jag nog inte tacka nej till. Det skulle vara en fantastisk upplevelse. Men det är en lång resa dit och det är inte ett billigt resmål, vare sig privat eller i forskning.

Hälsningar från Antarktis #1

Antarktis med de olika territoriella anspråken.

Här hemma är det grått och trist utanför kontorsfönstret. Därför är det alltid lite uppiggande när jag får en hälsning från Antarktis. Henrik, före detta intendent på Tarfala, och min handledare Rickard där nere just nu. Det är ”sommar” i Antarktis och högsäsong för forskningen.

Territoriella anspråk 
Antarktis är uppdelat i sju olika territorier. De saknar praktisk betydelse idag, förutom att olika länders forskningsstationer ofta ligger på den delen som de gjort anspråk på. Enligt Antarktisfördraget, som undertecknades 1959, tillåts inte anspråken och totalförbud för kommersiell exploatering råder.

De länder som gjort anspråk är Argentina, Australien, Chile, Frankrike, Norge, Nya Zeeland och Storbritannien. Några av territorierna överlappar och det finns en tårtbit som ingen gjort anspråk på (se kartan ovan).

Antarktis är 14 kvadratkilometer stort (större än Europa) och 98 procent av ytan är täckt av inlandsisen som är 4 500 meter, som tjockast. Isen innehåller 75 procent av världens sötvattenreserver.

Wasa på en bergstopp som sticker upp ur isen.

Svenska forskningsstationer
Sverige har två forskningsstationer på Antarktis; Wasa och Svea. De byggdes 1988 och ligger på den norska landsektorn, på berg som sticker upp i dagen genom isen, s.k. nunataker. Stationerna drivs av Polarforskningssekretariatet, som är en myndighet under utbildningsdepartementet. Forskningsstationen Wasa utgör, tillsammans med den finska stationen Abba, den så kallade Nordenskiöldsbasen.

Henrik jobbar som forskningsingenjör på sekretariatet och är nere på Wasa för att reda upp inför framtida expeditioner. Han flög dit från Kapstaden och berättade att när de flugit bortom ”point of no return”, måste piloten bestämma sig för att flyga vidare eller inte, baserat på väderrapporterna. Om vädret skulle bli sämre därefter och det inte går att landa, räcker inte bränslet tillbaka till Sydafrika.

Den lite mindre stationen Svea.

De små svenska forskningsstationerna kan ställas i kontrast till amerikanska McMurdo, den största forskningsstationen på Antarktis, som är en mindre by med 85 byggnader. I den delen av Antarktis befinner sig min handledare just nu och det får ni läsa om i nästa inlägg. Stay tuned!

Upsalaglaciären

Uppsalaforskarna Quensel, Skottsberg och Halle i Patagonien 1908.

Eftersom jag doktorerar på Uppsala universitet får jag ibland frågan hur det kan komma sig, då det inte finns några glaciärer i närheten av Uppsala. Mitt projekt är på Grönland, men det finns faktiskt en glaciär uppkallad efter Uppsala och den ligger i en helt annan världsdel.

Magalhaexpeditionen
Kring 1900 genomförde svenska forskare många expeditioner till främmande länder. Några besökte de okända områdena kring polarområdena. I vissa fall slutade det i katastrof, som Andrées polarexpedition 1897. I andra fall blev det mer lyckat, som den svenska Magalhaexpeditionen 1907 (uppkallad efter Magellans sund). På expeditionen reste Uppsalaforskarna Carl Skottsberg, Percy Quensel och Thore Halle till Patagonien, Falklandsöarna och Sydgeorgien för att studera biologiska och geologiska förhållanden. 27, 26 respektive 23 år gamla lämnade de den 10 september hamnen i Göteborg på fartyget Prinsessan Ingeborg. En månad senare anlände de till Buenos Aires. Skottsberg och Halle reste till Falklandsöarna, medan Quensel begav sig direkt till Punta Arenas vid Eldslandet, som vid den tiden var en nybyggarstad.

Lago Argentino och Hell Gate
Quensel reste sedan med en tysk medhjälpare till Lago Argentino, som är den största sötvattensjön i Argentina. Där studerade de Bismarckglaciären (idag kallad Perito Moreno) i några dagar för att därefter bege sig till den norra armen av sjön, som vid den tiden var lite kartlagd. För att ta sig dit var de tvungna att använda en segelduksbåt, som de fann vid sjöns östra kant. Båten var sliten, men bedömdes användbar. Sjön utsattes ofta för starka västliga vindbyar och den trånga ingången till den norra armen kallades för Hell Gate.

Upptäckten av glaciären
De branta stränderna erbjöd inga övernattningsmöjligheter och eftersom risken för plötsliga stormbyar var stor färdades de hela natten och steg före gryningen i land på en klipphylla för några timmars nattvila. Båten lyftes upp flera meter över vattennivån, men när de vaknade i gryningen hade vattnet stigit upp till tältet och båten var borta. Under natten hade en isdämning ovanför sjön brustit och vattennivån stigit drastiskt. De hade tur och hittade båten oskadad 500 meter bort, vilket troligtvis räddade deras liv.
I morgonljuset tornade sig en enorm och imponerande glaciär upp sig. Quensel skriver i sin resedagbok:

Den väldiga glaciären med isbarriären framför oss erbjöd ett storartat skådespel. Jag har kallat den Upsala-glaciären. Det är den största jag sett i Patagonien, och dess bräm kan ej mycket understiga 15 km i längd. Häraf utskjuter blott ett par km i fjorden, slutande med ett 30 meter högt, tvärbrant, stup. Dess nedre delar äro sönderbråkade till ett kaos af tinnar och spetsar. På sidorna resa sig ståtlig fjällmassiv af granit, under det bakåt i glaciärens längsriktning en större sänka finnes i fjällkedjan, där inga toppar äro att se, ty ‘Ventisquero Upsala’ kommer direkt från den inre inlandsisen.

Därmed hade Upsalaglaciären fått sitt namn. Glaciären har blivit världskänd de senaste åren, då den är en av de glaciärer som minskat mest drastiskt i massa under senare delen av 1900-talet. I dagsläget är den 9 mil lång och minskar med ungefär 200 meter per år.

Den krympande Upsalaglaciären 1928 och 2004.

Mer om strapatserna kan läsas i artikeln Upsala-glaciären – till hundraårsminnet av expeditionen till Patagonien, av Bo Sundqvist i Doktorspromotionen 2011. Kartan är från argentina-excepcion.com