Polarfåglar #6: Tretåig mås

NP041167.jpg

Sommar i Arktis!

Tidvatteglaciärer är viktiga födoplaser för fåglar denna tid på året. Kan du se vilken fågelart som sitter på isberget?

Fågeln kallas tretåig mås på svenska eller blacklegged kittiwake på engelska. Det engelska namnet härleds från dess kallelse, ett skikande ”kitee-wa-aaake, kitte-wa-aaake”. Du kan lätt identifiera fågeln då den har svarta ben.

Tretåig mås kallas krykkje på norska. Det latinska släktnamnet Rissa kommer från isländska, där fåglarna kallas Rita, och artnamnet tridactyla kommer från antik grekiska och betyder tretåig. Fågelns baktå är så liten att det ser ut som att den bara har tre tår.

Tretåig mås lever i kolonier i Arktis, ofta på branta bergssluttningar. I Tromsö, där jag har mitt kontor, häckar tretåig mås på byggnaderna i stan. Den livnär sig på små fiskar och räkor. Vid tidvattenglaciärer lyfts dessa djur upp till havsytan av smältvattnet som kommer ut från smältvattenkanaler på botten av glaciärens front.

Arten är en av de populationsrikaste sjöfåglarna i världen, även om nyligen gjorda studier visar att deras antal minskar snabbt. Därför har IUCN (International Union for Conservation of Nature) listat tretåig mås som en sårbar art.

Foton: Tretåig mås på Svalbard av Geir Wing Gabrielsen, fågelforskare på Norska Polarinstitutet

KrykkjerKrykkjer på lite isfjell

 

Polarfåglar #5: Garfågeln – Nordens utdöda pingvin

Norra halvklotets största fågel, garfågeln (Pinguinus impennis), kunde inte flyga men var en otroligt snabb och skicklig simmare.

Inte släkt med pingvinen
Garfågeln var den enda arten i släktet Pinguinus, en grupp av flera stora alkfåglar som alla saknade flygförmåga. Fågeln var dock inte släkt med pingvinen, utan det är pingvinen som har fått sitt namn från garfågeln! Vad ordet egentligen betyder är omtvistat, men kommer kanske från walesiskans pen gwyn, som betyder ”vitt huvud”. Det svenska namnet har den fått ifrån fornnordiskans geirr vilket betyder spjut och syftar på fågelns långa näbb.

Idag lever dess släktingar kvar, och tordmulen är som en mini-garfågel. Garfågeln var fem gånger så stor som en tordmule, ungefär 70 cm i höjd. Idag finns det ett uppstoppat exemplar på Naturhistoriska Riksmuseet. Den vägde uppemot 5 kilo och kunde med sin tyngd dyka ner till djup på uppemot 150 meter.

Garfågeln häckade på klippiga öar i norra Atlanten, med en sluttande strand där den lätt kunde ta sig upp på land. På 1700-talet fanns det kolonier på Newfoundland med uppemot 100 000 par, som stod tätt ihop och ruvade på ägg, likt pingviner.

Jakten utplånade fågelns existens
Sedan 900-talet har människan jagat garfågeln för kött och ägg, men det var när de började dödas för sitt dun som de gick mot sin verkliga undergång. Den sista garfågeln dödades 1844 på Island. De fångade fågeln för att sälja skinnet, som var mycket eftertraktat. De sista garfågelkolonierna fanns på några småöar utanför Island och kallas än idag Geirfuglasker, som betyder Garfågelön. Några av öarna utplånades av ett vulkanutbrott 1830, vilket inte gjorde det lättare för deras existens. I Fältbiologen kan man läsa hur jakten gick till i detalj:

Det gick med lätthet att gå ifatt en garfågel, så det var vad man gjorde när världens två sista garfåglar fångades in och dödades. Det hela är mycket väldokumenterat:

Den tredje juli 1844 ger sig en grupp med fiskare under ledning av Vilhjalmar Hakonarsson iväg från Keflavik. Målet är den ogästvänliga ön Eldey (Eldön) vid Islands sydvästra spets.

De fyra männen från Keflavik lägger till vid Eldeys steniga strand och börjar klättra uppför lavaklipporna. När de, mitt bland otaliga sillgrisslor och tordmular, får syn på två garfåglar tar de genast upp jakten.

Att häcka i stora kolonier är ett sätt att bättre kunna stå emot inkräktare men när garfåglarna nu står ensamma, utan att backas upp av tusentals andra, flyr de utan att ens försöka försvara sig. Med lyfta huvuden och vingarna utsträckta springer de så fort de förmår.

Den ena garfågeln drivs in i ett hörn av bergväggen där den fångas in. Nära klippkanten, som här reser sig till ett brant stup, får två av männen tag på den andra fågeln och stryper den. Man är noga med att inte skada fjädrarna eller skinnet. De återvänder till platsen där jakten startade men då man finner ägget som paret ruvade på vara krossat lämnas det kvar på marken.

Hakonarsson återvänder till Eldey några år senare, i hopp om att finna fler garfåglar, men utan lycka. Efter 1844 har det bara rapporterats några få osäkra observationer av stora svartvita fåglar med en vit fläck framför ögat.

Vid en arkeologisk utgrävning har man hittat ben från en garfågel på Stora Karlsö på Gotland, men troligtvis har fågeln aldrig häckat längs den svenska kusten. De kan ha simmat in i Östersjön för att söka föda. Idag får man istället hälsa på dess släktingar, tordmulen och sillgrisslan på Stora Karlsö.

Polarfåglar #4: Från pol till pol

Silvertärna som attackerade mig på Fårö.

Just nu är jag på Gotland, som assistent på en kurs i geomorfologi (mer om detta i nästa inlägg). Under våra vandringar längs kursen träffade vi på många fåglar som låg på ägg. Ejdrar, som låg och tryckte i buskarna till störtdykande silvertärnor, som attackerade oss från luften.

Det kan vara obehagligt att vara ovälkommen i en silvertärnkoloni. Det var något jag tyckte var väldigt otäckt som barn. Men det är lätt att trampa på de små kamouflerade äggen på stranden och jag förstår de oroliga föräldrarna.

Det är lätt att trampa på de kamouflerade äggen på stranden.
Det är lätt att trampa på de kamouflerade äggen på stranden.
Silvertärnan (Sterna paradisaea), som heter arctic tern på engelska, är den av alla flyttfåglar som flyttar längst. Uppemot 40 000 km tur och retur kan den flyga från Arktis och sub-Arktis där den häckar till sitt vinterkvarter i Antarktis. Detta motsvarar ett varv runt jorden.
Fåglarna kan bli väldigt gamla, uppemot trettio år. Det tar två till tre månader för silvertärnan att ta sig mellan polerna, vilket innebär att den kan vara på resande fot i sex månader per år. Genom sitt flyttbeteende får silvertärnan uppleva fler soltimmar per år än någon annan levande organism på jorden. I Sverige finns silvertärnan från slutet av april till början av augusti.

Så nästa gång du har en silvertärna störtdykandes över ditt huvud – ge den en bugning.

Silvertärnan flyttar från sina häckningsplatser vid Arktis i rött till vintervistelsen i Antarktis i blått.
Silvertärnan flyttar från sina häckningsplatser vid Arktis i rött
till vintervistelsen i Antarktis i blått.

Polarfåglar #3: Kungen af nord

Alkekungar på Svalbard.
Alkekungar på Svalbard.

En snofsig söt liten fågel, är alkekungen (Alle alle). Den är otroligt social, tjattrar i stora kolonier på klippväggarna och söker föda tillsammans i stora flockar. Den är den minsta alkan och flyger något ostadigt, med mycket snabba svirrande vingslag.

Alkekungen häckar högt upp i Arktis och den är den vanligaste fågeln på Svalbard där den finns i över 200 kolonier. Den har en viktig roll i näringskedjan, då den transporterar näring från havet till land med sitt bajs (kallat guano på fint språk).

Balkong i Uddevalla
Alkekungen är inte helt ovanlig att få syn på i Sverige och under höstens alla stormar var det några alkekungar som hamnade på västkusten, bland annat den här som satt på en balkong i centrala Uddevalla.

Kiviaq är en grönländsk delikatess, där ett sälskinn stoppas med uppemot 500 alkekungar. Sälskinnet grävs ner och får jäsa i några månader till uppemot ett år. På detta sätt kan inuiterna konservera mat till vintern.

Nationalhjältens död
Knud Rasmussen var en dansk-grönländsk polarfarare och antropolog, som är något av en nationalhjälte på Grönland. Han upprättade bland annat en handelsstation vid Thule på Nordgrönland och dokumenterade inuiternas språk, folksagor och levnadssätt. Han dog 54 år gammal i sviterna av att ha blivit matförgiftad av kiviaq.

Knud Rasmussen.
Knud Rasmussen.

Polarfåglar #2: Isbjörnens följeslagare

Den fågel som häckar längst norrut i världen är ismåsen (Pagophila eburnea). Den är känd för att följa efter isbjörnar, vars matrester och avföring den också äter. Precis som isbjörnen är den beroende av havsisen i Arktis och släktnamnet Pagophila betyder isälskande.

Den är lätt att känna igen då den är alldeles vit, ganska kompakt och i samma storlek som en fiskmås. Den har ett tärnliknande läte. Ismåsen är en sällsynt gäst i Sverige. Den sågs senast i december på västkusten, vilket var den 24:e observationen i Sverige.

Minskning ett mysterium
Det råder stora luckor i kunskapen om ismåsen. Den häckar vid klippor, ibland på nunataker. På vintern rör den sig bara så långt söderut att den slipper totalt mörker. I arktiska Kanada har arten minskat med uppemot 85 procent sedan början av 1980-talet. Ingen vet riktigt vad det är som händer med populationerna där och förhoppningsvis är populationerna i Sibirien mer stabila.

Studier i Norge har visat att ismåsars ägg i Arktis innehåller höga halter av miljögifterna DDT och PCB, mycket högre än hos andra sjöfåglar. Användningen av kemikalierna har förbjudits, efter att gifterna hittats i bröstmjölken hos inuiter och isbjörnar. Ingen vet varför halterna fortfarande är så höga hos just ismåsen. I arktiska Kanada har man i sin tur hittat extremt höga halter av kvicksilver hos fågeln.

Ingenstans att ta vägen
Andra stressfaktorer, som problem med att hitta föda på grund av den minskade havsisen, kan göra att gifterna som lagras i fettet kommer ut i omlopp i kroppen. Klimatförändringarna är troligtvis det största långsiktiga hotet för ismåsen.

Det är ironiskt att en art som lever så långt bort från civilisationen är den som drabbas mest. Ismåsen sitter bokstavligen på toppen av ett smältande jordklot och har ingenstans att ta vägen.

Mer om ismåsen kan du läsa här.

Polarfåglar #1: Grisslor

Djurlivet vid polarområdena är unikt och därför börjar jag en serie om polarfåglar.

Jag gillar alkor, efter att ha jobbat på Stora Karlsö utanför Gotland, där det finns stora kolonier av sillgrisslor och tordmular. Det är inte många svenskar som känner till alkor, men däremot känner alla till pingviner, som påminner mycket om alkor.

Pingviner och alkor är inte släkt, men vissa biologer anser att de utvecklat liknande egenskaper, eftersom de har ett liknande levnadssätt (kallas konvergent evolution).

Sillgrissla illustrerad av Aron Landahl.

Mer inte bättre för sillgrisslan
I måndags var jag och lyssnade på en licentiering på Stockholms universitet där Martina, som jag lärde känna på Stora Karlsö, presenterade sitt arbete med titeln Människan, sillgrisslor och modernt fiske – en fallstudie i Östersjön. Referatet från hennes senaste artikel kan ni hitta på Stockholm Resillience Centres hemsida.

Hon studerar förändringarna i Östersjöns ekosystem, genom att titta på sillgrisslornas förändrade kostvanor. Det är väl känt att på grund av utfiskningen av rovfisken torsk i Östersjön, har skarpsillen ökat i antal. När antalet skarpsillar ökar konkurrerar de om födan och blir mindre i storlek, ett fenomen som kallas för tusenbröder. Sillgrisslorna matar sina ungar med en fisk åt gången och storleken på fisken har en stor betydelse för häckningsframgången.

Dåliga föräldrar
Är sillgrisslorna dåliga föräldrar, som inte anpassar sig till detta, och bör anmälas till socialtjänsten? Troligtvis inte. Fåglarna har svårt att märka att fisken blir magrare.

Studien är viktig bortom Östersjön, eftersom andra marina toppredatorer runt om i världen också påverkas av överfiske och klimatförändringar. Vad händer till exempel med sjöfåglarna i Atlanten när fiskbestånden minskar och flyttar längre norrut på grund av det varmare klimatet? Fåglarna står inför ett verkligt problem, då de inte kan flyga hur långt som helst från kolonin för att hitta föda till ungarna.

Spetsbergsgrisslor.

Släkting i norr
Sillgrisslan (Uria aalge) häckar, förutom på Stora Karlsö, runt om på norra halvklotet. En nära släkting till sillgrisslan, som bara häckar i Arktis, är spetsbergsgrisslan (Uria lomvia).

Arterna skiljer sig genom att spetsbergsgrisslan har kortare och kraftigare näbb, mörkare färg på huvudet och en vit strimma på kanten av näbben. På Grönland häckar de i gigantiska kolonier som kan ha uppemot ett par miljoner fåglar. Jag har inte sett de stora kolonierna på Grönland, men däremot några små på Svalbard.