Hälsningar från fältkontoret på Spetsbergen

Svalbard igen och årets fältarbete för Norska polarinstitutet. Ny-Ålesund ligger på Spetsbergens västligaste kust och är en väldigt speciell plats, nog en av de vackraste platserna som jag varit på. Jag har varit här i drygt tre veckor nu och har några dagar kvar i Longyearbyen innan jag åker tillbaka till hemmakontoret i Tromsö.

Arbetet har bestått i att mäta istjockleken på glaciärerna med hjälp av snöskoter där det är sprickfritt och med helikopter där det inte går att ta sig fram med skoter på glaciärerna. Nedan är lite bilder från arbetet. I år har jag fått glädjen att jobba tillsammans med Alexandra Messerli, som också jobbar som forskare på polarinstitutet. På plats var även Jack Kohler, forskningsledare och Ankit Pramanik, doktorand i glaciologi.

Så hur har det gått? Det har varit en varm vårvinter här, över noll och med rekordlite havsis i Arktis, och i början hade vi problem med att radarn blev överhettad. Den är inte byggd för tropiska förhållanden! Men vi löste det genom att ha luckan på glänt på lådan, för att gå lite luftgenomströmning. Ett annat problem vi hade var att vi uppdaterat radardatorn till Windows 10, vilket gjorde att drivrutinen inte ville fungera för kommunikationen mellan radarn och datorn inne i helikoptern. Men allt löste sig till slut, efter några sena kvällar på stationen. Det finns ingen mobiltäckning i Ny-Ålesund men vi har bra internet, nästan bättre än hemma, vilket underlättar när saker strular.

Nedan är lite bilder från vad vi gör när vi inte jobbar (vilket inte är så ofta). Skidåkningen har varit fantastisk här i år, då det snöade en dryg halvmeter innan jag kom hit. Sedan blev det varmt och snön blev sämre. Då fick vi hitta på andra aktiviteter som paddling. Vi har också umgåtts med två konstnärer, Hilde och Line, som är här som konststipendiater. En dag kom även Hurtigrutbåten Fram på besök, och byn blev invaderad av turister. Turister  är bara tillåtna att att göra dagsbesök i forskarbyn.

Lines konst: www.lineandadalmar.com
Hildes konst: www.hildefrantzen.com

Bakgrund

På Svalbard arbetar jag i projektet TIGRIF (Tidewater Glacier Retreat Impact on Fjord circulation and ecosystems) som går ut på att förbättra vår förståelse för hur tillbakadragandet av tidvattenglaciärer kommer påverka cirkulationen i fjordar and utbytet med havet och det lokala marina ekosystemet. Arbetet består av att kartlägga topografin under glaciärerna för att ta reda på hur långt fjorden sträcker sig in under isen. Med hjälp av den framtagna kartan kommer numeriska modeller köras för att studera de viktigaste dynamiska aspekterna i interaktionen mellan glaciärerna och fjordsystemet.

Annonser

Fältarbete på Svalbard #2: Kongsfjordens kalvande glaciärer

Här kommer del två från fältarbetet på Svalbard: lite bilder från arbetet med att kartlägga bottentopografin under glaciärerna i Kongsfjorden och Tempelfjorden.

Hela Kongsfjorden vittnar om svensk polarexpedition: Nordenskiöld var där flera gånger under 1800-talet och glaciärerna är döpta till Kronglaciären, Kungsvägen, Kungsglaciären, Blomstrandglaciären (efter en svensk kemist) och Lovénglaciärerna (efter en svensk zoolog). Kronjuvelerna är de tre bergstopparna Tre Kronor (Svea, Nora och Dana).

Fältarbete på Svalbard #1: Ny-Ålesund

Karta över Kongsfjorden

Min forskarutbildning börjar lida mot sitt slut och jag fick möjligheten att jobba några veckor (april till maj) på ett nytt projekt i Ny-Ålesund på västra Spetsbergen, för att kartlägga bottentopografin under glaciärerna i Kongsfjorden.

Ny-Ålesund är en gammal gruvby och numera forskningsstation som drivs av det före detta gruvbolaget Kingsbay (ägs av norska staten). 35 personer bor där året om och lite fler forskare på sommaren. Byn är den fjärde nordligaste i världen och det finns forskningsstationer från Norge, Kina, Japan, Sydkorea, Frankrike, England, Italien och Tyskland.

Det finns inga vägar till Ny-Ålesund och all transport måste ske via flyg, skoter eller båt. Inga turister har tillåtelse att besöka den vilket gör platsen till en lugn oas jämfört med Longyearbyen. Kryssningsfartyg har tillåtelse att besöka byn under dagtid och de kommer under sommaren. Här är lite bilder från byn och dess omgivningar.

Ofta var arbetsdagarna långa, men eftersom solen aldrig gick ner kunde vi ändå unna oss lite skidåkning på kvällstid. Skidåkningen är varierande på Svalbard, då det inte kommer några stora snömängder och vinden ofta blåser bort snön från topparna. Men vi lyckades hitta några decimeter puder på sina ställen.

Polarlitteratur #5: Andrée-expeditionen

eagle

”Polarhistorien är full av heroiska expeditioner. I slutet av 1800-talet, när Arktis och Antarktis fortfarande var vita fläckar på världskartan, fanns det många män som modigt kastade sig ut i det stora okända. Hårda killar med rimfrost i skägget – Nansen, Amundsen, Nordenskiöld, som efter fruktansvärda umbärganden återvände som nationalhjältar. Medaljer från konungen. Lyckliga slut. Andrée-expeditionen var av ett helt annat slag. I efterhand ser man tydligt att de aldrig borde ha gett sig iväg.”… ”I historien om expeditionen finns en gåta, som ingen ännu har lyckats lösa: man vet inte varför de dog.”

Har sträckläst Bea Uusmas bok Expeditionen: Min kärlekshistoria, om Andrée-expeditionen, som slutade i tragedi. Väldigt spännande, som en deckare som utspelar sig i Arktis. Vill inte avslöja för mycket men här är ett av mina favoritstycken från boken:

”Lagen om entropi går ut på att alla processer i universum strävar mot oordning. Universum ska bli stökigt. Atomerna ska blanda sig. Levande materia har låg entropi, ordning, och vi människor försöker strukturera och sortera, skriva listor i långa kolumner och räkna och räkna, men naturen strävar hela tiden mot hög entropi med en kraft som är oändligt mycket starkare. De tiotusenåriga glaciärerna glider långsamt men oåterkalleligt nerför bergssidorna. Glaciärvattnet blandar sig med havsvattnet. Min kroppsvärme blandar sig strax med kylan utanför Gore-Texjackan. Det är minus tio grader. Om jag dör på den här stranden tar det trettio och en halv timme innan min kropp har antagit yttertemperaturen.”

Bea Uusma.

Pyramiden – den övergivna gruvbyn

Under årets fältarbete på Svalbard bodde vi i den övergivna gruvbyn Pyramiden. På en ledig dag, vilket visade sig vara på Lenins födelsedag, den 22 april, tog vi oss tillfället att utforska byn med dess post-apokalyptiska byggnader. Lenin står på torget och blickar ut över husen och Nordenskiöldglaciären, vår arbetsplats. Här följer min fotodokumentation av platsen. Några av bilderna är även tagna av Dorothée, min doktorandkollega. Vi gick runt i byn i några timmar och det blev många bilder. Men först en liten bakgrund till platsen.

Svensk gruva som såldes till Sovjetunionen

Pyramiden var en kolgruva som anlades av Sverige 1910 i Billefjorden och är döpt efter det pyramidlika berget som kolen bröts från. Byn ligger 50 km norrut från den norska byn Longyearbyen och 100 km från den ryska byn Barentsburg.

1927 såldes gruvan till Sovjetunionen och drevs fram till 1998, då den stängdes. Två år tidigare hade 141 gruvarbetare dött i en tragisk flygkrasch på Operafjället. Gruvans storhetstid var under Kalla kriget, då uppemot 1 300 personer bodde där. Idag är byn en spökstad, där inget rivits utan allt finns kvar; byggnader, inredning och fotografier på väggarna. Bland annat finns ett stort piano, som är det längst norrut placerade i världen, med namnet ”Röd oktober”. Det kalla klimatet gör att nedbrytningen går väldigt långsamt och kanske kommer byggnaderna stå kvar om 500 år.

Renovering av det gamla hotellet Tulip
Sedan 2007 har Trust Arktikugol, som äger gruvbyn (och även Barentsburg) börjat renovera det gamla hotellet Tulip och sedan 1 mars i år kan man övernatta där. När jag besökte Pyramiden bodde vi i några gamla containrar  som står nere i hamnen och som även sköts av företaget. Men turisttillströmningen har inte varit så stor och ekonomin går knaggligt. Förhoppningsvis kommer fler turister till sommaren. De har installerat en dieselgenerator för att ge ström åt hotellet. Största problemet är kommunikationen, då alla bokningar sker via satellittelefon.

Vi träffade Vladimir, som jobbade som guide i byn. Det var inte ett helt enkelt jobb berättade han. Isolerad från omvärlden fick han dåligt betalt och avdrag på lönen om han åt för mycket mat. Därför hade han sagt upp sig och skulle om några dagar sluta sin anställning och åka vidare på jobb i norra Kanada. Men ingen skjuts fick han av företaget tillbaka till Longyearbyen, utan han planerade att vandra de 5 milen, som skulle ta tre dagar. I djupsnön, bland isbjörnarna, kan tilläggas. Han hade ingen skoter, skidor eller ordentliga vandrarkängor. Jag föreslog att han skulle försöka lifta med någon turist på skoter. Vi tyckte lite synd om honom och bjöd in honom på middag i containern.

Här kommer bilderna. Klicka på dem om du vill se dem i stort format. För det rätta soundtracket när du tittar på dem, ska du lyssna på Röda armens manskör.

Promenaden från hamnen

Ladugården


Verkstad och tvätteri

Kulturhuset med sporthall

Hotellet Tulip

Kantinen


Sjukhus, bostadshus och skola

Fältarbete på Spetsbergens högsta istäcke

I april var det tid för fältarbete igen! I år bar det av till Svalbard, Lomonosovfonna och Nordenskiöldglaciären, som jag besökte förra året (förra årets reserapport finns här, inklusive karta).

Namnens ursprung
Lomonosovfonna är ett istäcke, som är uppkallat efter den ryska författaren Mikkhail Lomonosov, som levde på 1700-talet. Han var bland annat geograf och seglade längs nordöstpassagen vid Sibiriens nordliga kust. I teorin förutspådde han existensen av Antarktis, då han argumenterade för att isberg endast kan bildas från is på land. Därav måste det finnas en kontinent vid sydpolen. Lomonosovfonna är det högsta istäcket på Svalbard, men fin utsikt över området.

I norr ligger Newtontoppen, som är det högsta berget på Svalbard med 1 713 meter över havet. Berget är uppbyggt av granit, vilket gör det motståndskraftigt mot erosion och vittring. Annars består berggrunden på Svalbard mest av sedimentära bergarter, vilket ger bergen dess typiska karaktär, som på bilden ovan.

Den största utlöparglacären från istäcket är Nordenskiöldglaciären, uppkallad efter den svenska polarfararen Adolf Erik Nordenskiöld, som kartlade området på 1800-talet.

Avstamp från Longyearbyen
Vi flög till Longyearbyen och huserade med all vår utrustning på universitetet (UNIS). Vi var sex personer som deltog i år och det innebar hyra av sex skotrar med slädar. I år hade mars varit kallt och fjordisförhållandena var bra vilket gjorde att vi kunde bo i den gamla sovjetiska gruvbyn Pyramiden, cirka fyra timmars skoterfärd norrut. Ett intressant ställe, som jag kommer berätta mer om i nästa inlägg. 

Fältarbete på Svalbard

Resan från Longyearbyen till hyttan vid Nordenskiöldbreen.

Jag hade förmånen att följa med på ett fältarbete på Svalbard och kom hem därifrån för ett par dagar sedan. Vi hade tur med vädret och det var sol i stort sett varje dag och runt -20 grader.

Resan från Longyearbyen till Nordenskiöldglaciären
Det var extremt lite havsis runt Svalbard i år, så vi fick ta omvägen på land över glaciärerna för att ta oss till Nordenskiöldglaciären där vi skulle arbeta (se karta ovan).

Eftersom det var dåligt med havsis kunde vi inte heller bo i Pyramiden, den gamla ryska gruvbyn på andra sidan fjorden, utan bodde i en liten turisthytta vid norra flanken av Nordenskiöldglaciären.

Det var en fin hytta, som fick besök av en isbjörnshona med en unge, när vi var uppe på glaciären och arbetade. I området rörde sig även en isbjörnshane, som hade gott självförtroende och som vi helst inte ville stöta på. Isbjörnshonan gömde sig ofta uppe på sluttningarna bakom stugan, eftersom isbjörnshanen under flera år hade dödat hennes ungar.

Arbete på Nordenskiöldglaciären
Längs hela Nordenskiöldglaciären finns det sedan flera år tillbaka stakar och gps-stationer, som man använder för att beräkna glaciärens massbalans och rörelse. Det finns även en väderstation, som inte fungerade som den skulle, som vi reparerade.

Skattjakt efter stakar
Några av de nedre stakarna på glaciären var helt försvunna. Vi fick använda oss av Recco lavinutrustning för att söka efter dem.

Mätningar uppe på Lomonosovfonna
Lomonosovfonna är ett istäcke som Nordenskiöldglaciären utmynnar från. Där har det tidigare tagits iskärnor och vi utförde olika snömätningar där i år. Bland annat tog vi en snökärna, filmade snölagren med en undervattenskamera och installerade temperaturtermistorer.

Promenad till isfronten
Några nätter fick vi bo utanför hyttan då det kom en turistgrupp och ockuperade stugan. Det var ännu mysigare, med vedeldad kamin. Vi passade även på att gå på lite promenader i området, bland annat till isfronten.