Cigarettberoende och fossila bränslen

Global Environmental Change jämför forskaren Steven Suranovic samhällets beroende av fossila bränslen med en individs beroende av cigaretter. Han skriver (löst översatt av mig):

För många anhängare av åtgärder mot klimatförändringarna är det en gåta varför, trots 20+ år av växande bevis på farorna i samband med klimatförändringarna, har det varit väldigt lite framgång i att minska världens kurva av allt stigande utsläpp av fossila bränslen. (…) Forskning visar, till exempel, att människor är evolutionärt programmerade att svara på omedelbara hot, men är dåliga på att anpassa sig till mycket gradvisa förändringar. Snabbare reaktioner är också mer sannolikt när hotet kommer från andra människor, snarare än från naturen, som det är med klimatförändringen.

Suranovic jämför klimatpolitiken med en modell för cigarettberoende. Båda problemen innebär en konsumtion av en gynnsam produkt, som orsakar skadliga effekter i en avlägsen framtid. Det är en stor utmaning att minska användningen av fossila bränslen, då problem kring allmännyttan måste lösas likväl som ett beroendeproblem. Han går igenom erfarenheter i historien av kampanjer mot rökning och försöker dra lärdomar till framtida kampanjer för att minska fossilanvändningen. Slutsatsen är att det är bättre att stimulera användningen av alternativa energikällor än att t.ex. ha en hög skatt på fossila bränslen. Ett högre pris på cigaretter har inte lett till en minskad konsumtion.

DN påbörjas idag en artikelserie på samma tema under rubriken Min stund på jorden. Harald Welzer, tysk socialpsykolog, skriver i första artikeln att klimatproblematiken kan liknas vid en ”förskjutning” eller bortträngning. Det är ett problem som är så obehagligt att ta itu med, att därför koncentrerar man sig hellre på något annat. Det finns fyra psykologiska skäl till att ingenting händer och jag har jämfört dem med cigarettmodellen i parentes.

  1. Det är långt tidsavstånd mellan orsak och verkan. (Precis som vid cigarettrökning, tar utvecklingen av cancer många år.)
  2. Orsakssammanhangen bakom klimatförändringarna är komplexa och mångskiftande. (Alla rökare får inte lungcancer.)
  3. Det finns ingen bra världspolitik för globala problem. Klimatförhandlingarna är ett genialt system för regeringar att blockera beslut, som inget land egentligen vill fatta. Utifrån framställs det som att politikerna för en kamp för åtgärder mot uppvärmningen. (Kan jämföras med någon som försöker sluta röka. Biverkningarna av att sluta är inte särskilt trevliga, vilket gör att många börjar röka igen.)
  4. Ämnet är abstrakt och ligger långt ifrån vardagsvärlden. Koldioxid går varken att se eller ta på. Men det abstrakta och komplexa dilemmat gör också att många människor oroar sig. (De är så kallade olyckliga missbrukare enligt cigarettmodellen.)
Welzer anser att klimatproblemen måste, paradoxalt nog, börja lösas på lokal nivå där människor ställs inför olika handlingsalternativ. Människan är en moralisk varelse och en social praxis (konsumtion i detta fall) kan endast ersättas av en annan social praxis.

Den långsamma vägen

På väg till Svalbard vill jag passa på att slå ett slag för den långsamma vägen. Om jag har möjlighet tar jag gärna landvägen till min destination, om tiden finns till det. Inte bara av miljöskäl. Tar jag flyget från Stockolm, via Oslo till Svalbard, hade det tagit sju timmar. Istället valde jag nattåget till Narvik och därifrån vidare med buss till Tromsö, där jag hoppar på flyget. Den långsammare vägen, som tog mig över ett dygn i resväg.

På vägen fick jag tid att uppleva förändringen i landskapet och det skiftande ljuset. Jag fick tid att reflektera över vart jag var på väg och vad jag lämnade bakom mig. Jag fick tid att hälsa på två vänner på vägen på den 68 breddgraden. Spendera en dag ute på fjället i Narvik och se solen blygsamt titta fram över bergskrönet. Värma mig framför brasan i en liten stuga utanför Tromsö. Sedan klev jag på flyget i Tromsö, redo för 78 grader nord.

Om Narvikäventyret finns beskrivet i Anna Malous blogg.

Solen tittar fram i Narvik.

Nu börjar det

Den första september blev jag formellt anställd som doktorand i glaciologi på Uppsala Universitet. Det känns roligt och inspirerande. Jag börjar med att läsa en kurs i dynamiska geosystem, för att fräscha upp mina kunskaper om geosystemen. Sedan ska jag börja analysera data från fältarbetet på Grönland som jag var med på i maj. Nu börjar det!